Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reselivet i Sverige och turistföreningen. Föredrag vid Svenska turistföreningens årsmöte den 25 februari 1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR LINDHAGEN
dels därför att den svenska publiken också har svensk smak
och dels därför att den ej utgör tillräckligt ekonomiskt
underlag för dylika anläggningar. Vad särskilt turistföreningens
verksamhet angår, har den för övrigt så mycket mindre
anledning att särskilt befrämja den fordrande turistpublikens
intresse, som föreningen riktar sig till alla medborgare och
söker vinna alla till medlemmar, således kanske
företrädesvis småfolk, som ju utgör nationens stora massa. I det
följande skall jag något uppehålla mig vid turistföreningens
verksamhet, sådan jag ser den, och därvid också beröra de
alltjämt bestående friktionspunkterna.
Först gäller det turisten och naturen. Svensken anses hava
stor kärlek till naturen, och det vore väl skam om han icke
ägde denna känsla, när han har lyckan att bo i ett så
naturskönt land. Emellertid tar sig hans känsla ofta underliga
uttryck. Det är ett långt steg mellan den andaktsfulla tystnad,
under vilken japanen betraktar det blommande
körsbärsträdet, och det sätt — närmast påminnande om en på
sommarbete utsläppt kalv — varpå svensken ibland uppträder, när
han kommer ut i gröngräset. Hojtande, nedtrampande,
ströende matrester och papper omkring sig och, såsom klimax,
slående sina urdruckna buteljer i närmaste berghäll i glädjen
över att få höra smällen. Möjligen ligger häri ett missriktat
uttryck för den individualism och trotsiga frihetsträngtan, som
är en av den svenska nationens finaste men också farligaste
egenskaper. Individualismen gör sig också gällande i en annan
riktning, när det gäller naturen. Den verklige naturälskaren
vill vara ensam med det tillbedda föremålet eller i varje fall
dela det endast med likasinnade. Även jag själv är sådan.
Glädjen över naturen förringas, om jag tvingas med i ett
sällskap, som icke ser med samma ögon som jag själv. Detta
individualistiska sätt att reagera framträder särskilt, när det
gäller ödemarken. Längtan efter den fullständiga tystnaden,
den absoluta ron, har svårt att finna sig i andras närvaro.
Ur en dylik känsla springer lätt fram en ovilja mot
turistväsen överhuvud. Men det skadar ej med en självprövning,
i det man riktar den frågan till sig: Varför skulle jag vara
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
