Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebrobekanta och bekanta Örebroare, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pånyttfödelse. Men ännu i min mors ungdom, d. v. s. på
femtio- och sextiotalen, läto de större hushållen slakta så nöt
som gris för egen räkning och köttet tillvaratogs i köken.
Även kolonialvaror inköptes mer eller mindre en gros. Ännu
i min barndom tjugu—trettio år senare kvarlevde något av
samlaredriften, fast förutsättningarna redan bortfallit. Socker
inköptes fatvis och i toppar, bitsockret höggs av mamma själv.
Kaffet köptes säckvis och rostades i spisen o. s. v. Höstens
sylt och bak tog en à två veckor i anspråk, varvid min mor
biträddes av fru Nyström, hela stadens kokfru, en fet och
fryntlig gumma, vars man varit kusk hos morfar. Den goda
gumman var stendöv, vilket för oss barn underlättade
fyllandet av vår uppgift vid baket — snatta nygräddade kakor.
Förresten måtte gumman ha varit grundligt »mörkrädd». Då
min förste, bittert begråtne ekorre en natt stod lik i övre
våningen på vårt lantställe, utbad gumman sig sovplats på
nedre botten med husan vid sin sida. Det undras mig, om
inte dylik rent barnslig mörkrädsla även hos gammalt folk
var vanligare då än nu?
Även utan detta höstuppbåd behövde det välmående
Örebro näppeligen frukta livsmedelsbrist. Kötthandel i butik
fanns knappast, men de båda torgdagarna, onsdag och lördag,
medförde ett överflöd av alla de sorter. Min far, som hade
synnerligen livliga förbindelser med landsbygden länet runt,
formligen belägrades vissa lördagar av bönder och jägare,
som utbjödo sina varor, ej minst fågel, hare och älgkött.
På morgonen den 1 augusti infann sig sparbankens
förträfflige vaktmästare Karlsson (sedermera Söderberg) och
presentade de grandiosa kräftor, som han fångat tillsammans med
sin son, min vän och kamrat, numera Sparbankens kamrer.
De i pesten så bedrövligt omkomna Hjälmarekräftorna ägde
som bekant ett stort rykte och det är med verklig ömkan
jag stundom hör personer från andra vattudrag,
enkannerligen smålänningar, förtjusa sig över sina skaldjur!
Hjälmarekräftornas europeiska ryktbarhet fann jag en gång bevisad
på en restaurant i Wien, där »Hyalmare-Krebs» stodo på
matsedeln. Kyparen kände visserligen ej Hjälmaren och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
