Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebrobekanta och bekanta Örebroare, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle nästan tro att inte heller kräftorna gjorde det — men
i alla fall: berömmelsen hade flugit över Europa! Likväl
tror jag, att ingen sann Örebroare av min generation vill ge
Hjälmarekräftan ett alltför högt rum i jämförelse med dess
syster i Svartån, enkannerligen då i Hidinge. Däremot intar
Hjälmarelaken en utomordentligt hög rangplats och likaså
gösen, ehuruväl jag nu efter tjugu års besinning finner mig
villig att ge min gamle vän August Tersmeden på Hinseberg
rätt, då han med lokalpatriotisk värme hävdade Väringegösens
företräden. Detta om detta. Gäddan finner jag sig lik i alla
vatten. Men jag gör icke anspråk på att vara finsmakare.
Det dominerande viltet i dessa trakter var då som nu älgen.
Om den var mindre skygg då än nu, vet jag inte. Jag minns
en midsommarnatt, då älgfar med maka och barn rätt lugnt
drog igenom vår trädgård, i trots av att ett tämligen stort
och muntert sällskap där höll vaka. Även hörde man talas
om älgar, som vågat sig in mitt i stan. Den tidens
skogsägare torde i allmänhet ha varit synnerligen måna om sina
älgar, månare än själva jaktstadgan. En rik industriman i
en av bergslagsstäderna ägde eller arrenderade en betydande
jaktmark. Här lät han på lämpligt ställe i en väldig eks
krona bygga en hydda, där han och vänner under ett stilla
pokulerande avvaktade älgarnas framdrivande en masse mot
denna fälla. Vännen Tersmedens förakt för dylik »sport»
hade en nära nog religiös karaktär. På hans egna vida
marker uppehöll sig en höst en osedvanligt stor tjur av jag vet
ej huru många taggar. Han gjorde en hel del ohägn, skrämde
folk och borde rätteligen ha sin kula. Tersmeden dröjde —
jag tror, att han i hemlighet ömmade för den majestätiske
gammelfar. Hans yngste pojke, en fjortonårig Nimrod, drevs
emellertid av sitt heta blod att upptaga en dust med bjässen.
Efter »om och men» fick han slutligen tillstånd att under
en skogvaktares beskydd uppsöka älgen. Stolt drog ynglingen
åstad. Pappa Tersmeden, mysande i grå skägget, viskade
till mig: Var du lugn — bara gammelfar rister på hornen,
kommer de hemskubbande med benen på ryggen. — Så
skedde!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
