Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebrobekanta och bekanta Örebroare, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vistats mestadels i Stockholm. Av Svartå har jag starkt minne,
mest kanske därför att jag där första gången såg smederna
sotiga och heta fast i blotta skjortorna ränna omkring bland
de glödande ormarna — just en infernalisk syn.
Valsmästaren själv, troligen av wallonblod, var far till en mig
mycket närstående person, rätt känd i »hela stan» — nämligen
mina föräldrars trotjänarinna, Amanda Löthgren, vid sin död
fyrtiofemårig i tjänsten. Än vidare skymtar jag i Stora
hotellets festliga salar Lindberg på Dalkarlshyttan, nära frände
(dotterson?) till von Thrasenbergs och Ottar Trallings
författare, Cederborgh — även Laxå-Lindberg hade så tillvida
knytning med svenska litteraturen att hans fru var dotter
till Fredrek på Ransäter.
Börjar jag plocka rätt bland barndomsminnen, finner jag
en blott alltför talrik här av trofasta Sankt Henriks riddare:
Kirkegaard på Averby, Grill på Godegård, Dickson på
Värnsta, Coyet på Nynäs och hans rödskäggige bror, vars
gårdsnamn jag glömt, De Geer på Ervalla, Åkerhielm på Dylta,
den store majoren Schröder på Ringaby (den siste som
burit Nerikes regimentes uniform), Striberg-Larsson, Carlsson på
Stadra, Yngström på Valåsen. Sistnämnde gubbe
betraktades med ej ringa respekt av såväl turk som kristen. Han
var tämligen enstörig men som god vän till min morfar och
ej sällan gäst hos mina föräldrar var han mig rätt känd.
Han såg ut som ett bergslagstroll, kort och bred, skarpögd,
med ovanligt stor näsa och utstående öron. Därtill en
åtminstone yttre och ytterlig bisterhet i karaktären. Han
räknades bland bergslagens drottar, herre över stora land. När
Örebro skulle få sin första kraftledning från Bratt- och
Skråmforsarna, vägrade han att släppa fram den över sina
ägovidder. Emellertid var det enda vägen och hela företaget
äventyrades av gubbens halsstarrighet. Hans dotter gav min
far en vink att ett personligt besök kanske kunde
åstadkomma någon ändring. Min far for och jag slank med,
alltför liten att alls iakttagas, men ej för liten att iakttaga den
sällsynt sköna nejden och den skräckinjagande men nog så
märklige bergslagsgubben. Hur det nu var återvände min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
