Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebrobekanta och bekanta Örebroare, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundades av en liten »tante» Risberg och hade i förstone så ringa
omfattning, att den vid ett olyckstillfälle kunde logera några
dagar i min mormors vardagsrum. Eleverna kallades och
kallas väl än »risgryn». De voro mycket populära bland
oss »karolinare». Även några bland oss tör väl ha varit
populära bland dem, ehuruväl vi hade svåra rivaler i
teknisterna, som kanske i allmänhet voro något hurtigare än
lärdomsljusen vid Olaus-obelisken. Varför vi stolta
»karolinare» av ovänner kallades »råttor» är mig lika okärt som
omöjligt att utgrunda. Teknisterna kallades »kålmaskar» —
det söta risgrynet hade alltså att välja mellan en råtta och
en kålmask, stackars barn. Karlbergare och kadetter voro
lyckligtvis (för oss) sällsynta till och med under jullovet.
För Örebro var Hindersmässan liksom ett nådebröd, sparat
från julens sötbrödsdagar. Glansen, festligheten som
skrinlagts obevekligt tjugondag Knut fick mitt i januarimörkret
ett kort men lysande efterspel. Det var säkerligen ej många
hem som inte på ett eller annat sätt berördes av denna
invasion av närstående främlingar. I de burgnare hemmen
gav man mer eller mindre lysande fester för släkt och
vänner från bygden, i de fattigare tog man ock mot gäster, för
betalning eller för vänskaps skull. Alltid medförde
vänskapen några gåvor in natura. Herrar handlande sågo sina kassor
tävla med eller kanske överstiga de sköna kassorna före jul.
Dåsigheten efter helgen sveptes bort av bjällerklangen från
dessa slädkaravaner som rutschade in från den knastrande
vita snön och vintermörkret utom tullarna. Det gällde att
ta emot, att representera, att visa sig »urban». De
mångfaldiga skolhushållen inspekterades av långväga mammor,
som givetvis borde krusas och fägnas ej minst med mer eller
mindre uppriktigt rosande av deras telningar.
Grosshandlare och bankmän sågo kring sig en mängd affärsvänner,
som skulle hedras och kanske uppmjukas. Bankvärldens
nestor, Enskilda Bankens mångårige chef Sernander — far
till den frejdade botanikern — var en hjärtans glad och
vänlig sällskapsmänniska och helt visst representativ. Detsamma
tör man kunna säga om Örebrohövdingarna från den tiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
