Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebrobekanta och bekanta Örebroare, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
P. A. Bergström, den store politikern, två gånger statsråd,
hade visserligen en uppsyn tillräckligt kärv att skrämma både
barn och riksdagsmän: icke desto mindre var han en
välsedd man — kanske just därför att han var en man och en
man med mycken humor. För mig satt han sönder en stol,
som ej var funtad för sådan ära och sådan tyngd — men
det må vara hänt och glömt. Efterträdaren, Svedelius, också
han en rätt ståtlig karl men mera cirklad, bör genom sina
intima förbindelser med svensk och tysk storindustri ha varit
särskilt ägnad att öva värdskap vid denna industriens mässa.
Nordström slutligen var till den grad trevlig karl, att ingen
stort brydde sig om vad han i övrigt var. Hans intresse för
stadens och enkannerligen slottets historia resulterade bl. a.
i hans tillsammans med stadsarkitekt M. Dahlander utgivna
»Örebro slotts byggnadshistoria». Av sin far professor J. J.
Nordström tör han ärvt en mer vetenskaplig än administrativ
läggning. Förresten ville han att alla människor skulle ha
det bra och gärna en smula bekvämt. Malicen påstod att
han som järnvägsgeneral mer sörjde för de svenska tågens
komfort än för deras snabba fortkomst. Nordström var en
gammal utter, desslikes var hans några år äldre, innerligen
älskade syster en gammal utter. Vad därmed menas, vet
jag inte men han sa så själv. Kanske syftade det på att
syskonparet gärna tillbragte vackra sommarkvällar i den lilla
planteringen nedanför slottsfallet.
Dessutom var han jägare, fast kanske en bland de mera
ofarliga, och tillhörde den krets, som gärna samlades i Axel
Borgs jaktstuga. Samma krets räknade en ännu oblodigare
medlem, Oscar Sundelius, stadsläkare, stor hygieniker, i många
år Svenska Läkarsällskapets ordförande. Sundelius led av
ett enligt mitt och mångas mening onaturligt ordningssinne.
Jag sökte till och med en gång övertyga honom om att hans
ordningssinne var en beslöjad sinnessjukdom. Vi befunno
oss för tillfället i Italien, och Sundelius, beroende av mina
språkkunskaper, nödgades tåla min ungdomliga fräckhet.
Emellertid fanns det lika mycken godhet i hans ordning
som ordning i hans godhet. På samma resa, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
