Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN SELANDER
sig att särskilja och hålla av; och när någon av dem blåser
omkull eller stympas av stormen som nu senast den väldiga
bjässen vid Fiskartorpet, mot vilken generationer av
skolpojkar brutit av sina skidor, känns det som om man
förlorat en gammal vän. Äro några svenska träd bostad för en
dryad, en trädets egen genius, så är det Djurgårdsekarna:
de ha så länge umgåtts med människor, att de fått en sorts
mänsklig själ.
På Djurgården strida inte natur och kultur med varandra;
under århundradenas lopp ha de hunnit vänja sig vid
varandra, försonas och smälta samman. Det mesta av
bebyggelsen verkar inte slumpvis nedkastad i landskapet som
nästan alla nyare svenska byggnader, ulan harmoniskt
framvuxen ur marken som de gamla husen i Italien eller
Frankrike. Ett och annat, som Manilla och de nva hyreshusen
söder om Djurgårdsslätten, bryter sig visserligen brutalt ur
miljön. Men de allra flesta byggnaderna skulle nog inte ens
den ilsknaste naturfanatiker vilja ha bort, därtill ingå de
alltför oupplösligt i Djurgårdens egenartade karaktär av på en
gång land och stad, natur och samhälle. Djurgården är
bebodd: och därför lever den inte bara i rummet, utan också
i tiden, därför har den inte bara vackra utsikter att bjuda
på, utan också ständigt skiftande minnen. En promenad
runt Djurgården ger samtidigt perspektiv in under gröna
lövängsvalv och ut över glittrande vatten och perspektiv bakåt
genom tiden, som den tidlösa naturen inte kan skänka
ensam; man lustvandrar genom ett stycke både av svensk
natur och av svensk historia.
Djurgårdsstaden är väl den sista orörda relikt av
Stockholm kring 1800, som är nog enhetlig och omfattande att
verkligen ge en bild av den dåtida sömniga, idylliska och
fattiga småstadens utkantskvarter, där mållan växte i frid på
gatorna, feta kattor makligt spatserade bland de knalliga
tomternas skjul och trappor och invecklade prång och
käringarna beskärmade sig från kåk till kåk över
kaffeförbudet och tidens övriga ondska. Listonhill ger oss en annan
sida av det slutande sjuttonhundratalets lynne: det aristokra-
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
