Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Härjedalens fäbodmarker. Efter iakttagelser och intryck sommaren 1930 av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betesmarkerna och de mellanliggande stora områdena fanns det
ingen anledning att dela. Tvärtom, det var bekvämast att
låta kreaturen gå »hov om hov, klöv om klöv», att förfölja
villebrådet, var det gick fram, och att ur det outtömliga
förrådet taga just det träd, man tyckte sig ha behov av.
Betesmarkens gemensamhet gjorde grannarna i hög grad
beroende av varandra. I Härjedalen liksom annorstädes
ansågs rättvisan kräva, att all betning började och slutade på
samma dag. Om någon försökte begagna den samfällda marken
mer än andra, var det »gräsrån», för att låna ett talande
uttryck från Norges gamla lagar. En följd av dessa principer
var den stora gemensamma »buförseln», som ännu lever
i minnet omspunnen av det gamla bylivets festliga trevnad;
särskilt talar man om »buför-röken» av de eldar, som tändes
på flyttningsdagarna lika mycket för nöjets skull som för
att göra slut på gammal bråte. Längre än till betet och de
ordningsregler, som erfordrades för dettas tillgodogörande,
sträckte sig dock ej samverkan. På andra håll har det av
gammalt funnits gemensamhetsfäbodar, där kreaturen och
mjölkhushållningen sköttes för samfälld räkning av gemensam
personal. Några spår av denna organisationsform, som
man velat göra till den äldsta, har jag ej anträffat i
Härjedalen. Man tror ej heller där, att den funnits. De vanliga
bondgårdarna ha nämligen så många kreatur, att de ge mer
än tillräckligt arbete åt personalen vid en fäbod. Härtill
kommer även, att byorganisationen här kanske ej varit
ursprunglig och i varje fall knappast varit så utbildad som i
de gamla kulturbygderna.
Efter gammalt vallade man alltid i Härjedalen. Det var
nödvändigt redan för att skydda boskapen för skogens och
fjällets faror. Men vallningen hade också andra syften. Då
slåttermarkerna voro ohägnade, måste man vakta dessa, och
dessutom gällde det att ordna betningen rationellt, så att den
gav största möjliga utbyte. Om hösten måste man också
hindra korna från att springa omkring efter svamp och trötta
ut sig, så att mjölken minskade. I vissa trakter fingo
kreaturen vila hemma vid vallen på förmiddagen, i andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
