Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Härjedalens fäbodmarker. Efter iakttagelser och intryck sommaren 1930 av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att kreaturen ej kunde beta. Man fick då ge sig av bort
till någon slog och hämta hö, eftersom ingen lada fanns
vid vallen.
Det faller genast i ögonen, hur lätt en dylik primitiv
anläggning kunde flyttas. Till en början, heter det också, satte
man upp sitt »störrös», när man fann en gräsrik plats, och
förde det sedan till ett annat ställe, så snart betet blev sämre
— en tradition, som i minnet återför den ofta berättade
sägnen om Ljungdalskvinnornas självrådiga flyttning till
Ängesvallen (Jämten, 1912, s. 60). Som stöd för traditionen
brukar man åberopa de gamla husgrunder, som ofta påträffas
i fäbodskogen, men eljes torde ej något bevis för dess
riktighet vara framlagt. Man skulle dock gärna vilja sätta tro
därtill, ty det gamla fäbodbruk, som vi verkligen känna från
fjälldalarna, var föga annat än en systematisering av ett dylikt
kringflackande. Grundprincipen var att aldrig samma
sommar beta och slå på samma ställe. Man vann därigenom en
dubbel förmån. Slåttermyrarna och betesmarkerna fingo
återhämta sig, och samtidigt underlättades vallningen. På våren
och hösten vistades man som i skogsbygden på närbelägna
vallar, om betet hemomkring ej räckte. Men så länge som
möjligt höll man till uppe mot fjällen. Det var där,
årsväxlingen ägde rum. Turister, som förr gingo till
Helagsfjället över Ljungdalen, måste vara beredda på, att den vackra
Kesuvallen i fjällbandet stod tom vartannat år. I Mittådalen
satt man ena året väster om ån under »Kläpparna» och
slog samtidigt öster om ån under Axhögarna för att året
därpå göra tvärt om. I Funäsdalen var kringflyttandet kanske
längst drivet. I denna stora by, där utrymme för de många
kreaturen ej fanns hemomkring, hade man höst- och
vårfäbodar samt tre långfäbodar. En sommar flyttade man
västerut efter stora vägen till Norge. Här lågo fäbodarna
tätt tillsammans på andra sidan Tänndalens by, de flesta
söder om Tännan och Malmagen, en stor vall låg till och
med väster om sjön upp mot norska gränsen. En annan
sommar satt man i Ruvallen under Skarvarna, en tredje
längre upp i Ljusnans dalgång, i fjällkanten mitt emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
