Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Härjedalens fäbodmarker. Efter iakttagelser och intryck sommaren 1930 av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C G Rosenbeig foto
Det inre av Angesvallens stoiros I eldhuset befinner sig eldstaden mitt på
jordgolvet och röken söker sig upp genom ett hål invid ryggåsen Har bor man sålunda
annu som förfäderna under sotad ås
om tillräckligt vårbete fanns vid hembyn, två, med
långflyttningen först Alla vallar användes varje sommar Ända upp
till Storsjö (jämför Nordsätern ovan) och Långa var
organisationen av denna typ. Men längre väster ut, i de verkliga
fjälldalarna, hade flerfäbodsystemet drivits till sin spets Här
nöjde man sig nämligen ej med de tre årliga flyttningarna,
man växlade därjämte även årsvis sommar- eller
långfäbodar.
Ursprungligen, så berättas det samstämmigt, fanns vid
fäbodarna endast ett »eldhus», d. v. s. en ryggåsstuga, här
kallad »störrös» Vallen var ej hägnad. Kreaturen fingo ligga
ute — en uppgift, som även för östligare bygder bekräftas av
gamla reseanteckningar (Jämten, 1929, s 163) Några djur
bundos vid björkarna i kanten av vallen, de övriga fingo
gå lösa. Blev det för kallt på natten, gick man upp och
tände stora eldar Svårast var det, om så mycket snö föll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
