Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mellan Björn och Storjungfrun av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kr n s t Kle in
torr, avblåst sandäng med rasslande gräs, och andra hälften var
en lång tunga av det gräsligaste stenrammel, på vars yttersta
spets fyren och fyrmästarens hus samt mistlurens maskinskjul
trängdes på en liten stenknalle. Det enda tilltalande härute var
människorna och deras verk — den gästfria, hemtrevliga
interiören hos fyrmästaren och en liten värmande detalj, som jag
lade märke till vid en av de små fiskestugorna i hamnen: där
hängde en krans på gaveln, och när jag frågade, vad den var
till, fick jag veta, att den var uppsatt för att fira »mors dag».
— Närmare hann jag inte utforska Eggegrund, ty med den
tilltagande vinden blev det mer och mer omöjligt att ta sig ut ur
dess hamn, — det gällde att raska på.
En sensommarafton koin jag dit igen. Då låg hamnen full
av fiskebåtar. På ängen spelade kraftiga, muntra pojkar i blå
sjömansställ fotboll i skymningen. Den risiga, grå växtligheten
hade nu förvandlats till snår av havtorn och mattor av vackra
blommor, klara och diskreta som fjällblomster. Och längst ut
låg den finaste sand med svallade, slipade klapperstenar och
lyste mot den blå havsytan. Mellan nymånen och
aftonrodnaden låg Eggegrund så nytvaget, stilla och fint, att man gick där
tyst och häpen.
Nu vill jag inte påstå, att denna fyrplats är typisk för
Gävlebuktens och gästrikekustens natur. Men den är på sitt sätt
betecknande. Kärv, oåtkomlig, vresig, låg, stenig, ofruktbar, flack,
ointressant — ända tills man får tag i den envist dolda
hjärtpunkt, som finns i vartenda landskap. Och den sitter långt, långt
inne i detta blyga och liksom betryckta landskap med sitt
utpräglade »mindervärdighetskomplex». Jag anser det vara en
resandes skyldighet att lätta detta tryck och hjälpa gästrikekusten
att lösa upp något av sitt komplex. Det kan ske på två sätt:
dels genom att oförbehållsamt exponera de faktiska bristerna,
dels genom att lika tydligt framhålla de verkliga förtjänsterna
hos denna föga kända del av Sverige. Det gör ingenting alls, om
många Gävlebor och andra gästrikar bli ilskna över vad jag
skriver. Det ha de gott av. Det folk, som bor mellan bornerade
och inbitna upplänningar och malligt fulltoniga hälsingar,
behöver ilskna till ibland och få lite färg på kinderna!
Södra delen av Gävlebukten är egentligen riktigt vacker. Flackt
och liksom uthasat i sjön är visserligen landet, men det är ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
