Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarliv i Mälaren av Hans G. Westerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gorna. Där mår man fint! Här på Mälarn är man sin egen
herre, det är annat än i stan. Så fort jag får ihop ett par kronor,
så ger jag mej ut. Jag provianterar litet mjöl och salt och
margarin och bröd och kaffe och socker och tobak och så sticker
jag i väg. Jag lever en vecka på två kronor. Jag fiskar och
grejar ihop käk utav blad och sånt, och en gång köpte jag en
väldig massa potatis av en bonde för fyrti öre. Och snart blir
det bär. A, vad det finns mycket bär här kring Mälarn! Dom
är ju inte mogna än, men när dom blir det, då behöver man
inte fara till stan på en hel månad.
Tidigt i våras fick jag fem kronor utav brorsan och gav mej
ut på en riktig långtur. Jag var ända till Strängnäs och härs
och tvärs över Mälarn. A, vilka öar och holmar det finns!
Där är så tjockt med snår och vindfällen så man inte kommer
fram. Och vad djur och fåglar man får se! Kråkan det är en
underlig fågel. Hon stjäl ägg och ungar från dom andra
fåglarna. Hon kan hålla på och pina måsarna tills dom ger sej
i väg från boet och då är hon genast där och tar äggena. Men
kommer det nån, då skriker hon och varnar alla andra fåglar.
Och så slug hon är. Jag trädde en bit fisklever på en metkrok
och la på marken och strödde bitar utav innanmätet runt
omkring och gömde reven under gräset, men då jag kom tillbaka
en stund efteråt var kroken blank och allting uppätet. Jag skulle
äta kråkan förstås! Den där långa färden levde jag mest på
fisk och ägg och djur som jag fånga.
En natt låg jag mitt ute på en stor fjärd och det storma bra
och jag såg inte vågorna riktigt för det var ganska mörkt och
jag satt och paddla och titta på en ångbåt och undra hur dom
hade det ombord. Då fick jag höra att det fräste till bakom
mej och jag körde ner handen och kände att kanoten var halv
med vatten. Men kvickt fick jag av mej mössan och börja ösa
så fort jag hann, så jag klara mej. Nån fara var det ju inte
precis för jag hade ju kunnat simma i land, men det skulle ha
varit synd på kanoten och grejerna.
Jag bjöd denne veritable Huck Finn att dela min lunch av
termoskaffe och smörgåsar. De senare fick jag nästan truga i
honom, fastän han helt skämtsamt anmärkte att det var år sedan
han ätit smör och tre dar sedan hans två hekto margarin tagit
slut. Medan han njöt av en av mina cigarretter berömde han
13. STF 1932.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
