Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskebrev från fjällvattnen till fjolårskamraten av Ossian Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liskare på hemväg till Ransarudden, dit vi togo dem på släp,
varpå den rätt stora fångsten genomgicks och undersöktes.
Nästa dag rodde jag uppför Ransarån, där vi i fjol arbetade
så intensivt och så — i stort sett — förgäves med de skygga
öringarna, som väl följde våra spinnare men inte ville hugga.
Nu fick jag inte ett hugg varken ovanför eller nedanför denna
fors. Först ovanför forsen nummer 2, som vi då inte hunno
med, såg jag första fisken, en vacker öring, som stod nedanför
en udde med några stora stenblock och tog sländor i ytan. Eljest
var sländsvärmningen ännu ej i gång i Ransarån, som har
betydligt kallare vatten än Vojmån.
Med flugspöt klart gick jag försiktigt ned på stenblocken och
började kasta ut lina mot strömmen strax ovanför fisken. Förrän
jag beräknat högg den och var fast. Men nu inträffade något
så fatalt, att jag säkert aldrig kommer att glömma det. Till min
häpnad och förfäran märker jag, att reven plötsligt stoppar upp,
då fisken rusat ut endast några meter. Var är reven fast? Har
den snott sig om spöspetsen och hur skall jag i en hast få den
loss? Jag sänker spöspetsen för att föra reven runt denna. Men
nej! Där är inte felet. Ack, rullen! Reven på rullen är en enda
härva som efter det värsta backslag vid spinn. Omöjligt att klara
i hast! Och under tiden rusar fisken ånyo — och är fri.
Naturligtvis, så omöjligt som det var att hålla den stora, starka
öringen med några få meter rev, ett svagt gutkast och en liten,
svag fluga.
Men vilken kamp det annars kunnat bli! För att inte tala
om att mitt rekord i fråga om flugfångad fisk blivit flyttat ett
stort stycke upp. Jag behöver inte blunda för att ännu se för
mig, hur den stora öringen vältrar sin gula buk i ytan, innan
den sliter sig lös och försvinner för alltid.
Jag måste plocka sönder rullen för att få reven klar igen. Och
sedan såg jag inte till ett liv, trots långvariga försök.
Det är rent märkligt, hur trött man blir, när man fiskar
förgäves, medan tröttheten försvinner, då fisket går bra eller man
åtminstone inte blir alldeles utan. Den som är ute vid
fiskevattnen under olika tider och förhållanden får ofta nog
anledning att känna den tröttheten. Desto större värde sätter man
sedan på även en anspråkslös framgång.
Alltnog. Ransarån var hopplös. Till och med hopplösare än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
