Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På lördagsmorgonen lastade vi släden med cirka 50 kg och åkte
en träningstur via Lunndörrstugan runt Santa och Stora Grönklumpen
och åter till stugan för nattkvarter. På Santas sydsluttning kommo
vi in i brant, tät björkskog med djup snö. Lasten var ostadigt
surrad på släden och dessutom rätt hög samt försköt sig, varefter hela
ekipaget välte upprepade gånger. Vi blevo nödsakade att släppa
hundarna och för hand taga fram släden några hundra meter. Vi
svettades och pustade värre i solgasset och bibragtes en nyttig beundran
och respekt för hundarnas dragförmåga. Efter den betan sågo vi
till att lasten blev låg och att surrningen var absolut stadig. Vi
und-veko dessutom att göra skrå-marscher i tät skog.
Rundningen av Santa i aftonsol och nysnö med alla
Anaristoppar-nas skuggor liggande långa över grannarnas rosafärgade solsidor och
med nyfikna fjällripor stickande upp ett öga litet varstans bakom
stenar och över drivkanter, det var en upplevelse som ingen av oss
glömmer i brådrasket.
En ny härlighet väntade oss därefter i form av den nära 5 km
långa löpan på Grönklumpens östsida. Första hälften av denna togo
vi med hundarna för släden. Skidlöparna hade så god fart att
hundarna efter ett par kilometers galopp tröttnade. Ett försök under
resten av sluttningen med hundarna lösa och släden förd vid handen
visade genast att man i långa klara utförlöpningar vinner på att koppla
loss hundarna. Den tungt lastade släden går fullt så fort som man
lämpligen vågar släppa på och bereder icke föraren några
svårigheter, om endast tistelstången är så lång att man ej behöver riskera
att få skidbakändarna under medarna.
Ett bevis på hundarnas intresse för sin draguppgift fingo vi i detta
sammanhang. Då jag släppt loss dem och satte i gång utför,
hållande släden med ena handen i tistelstångsänden, störtade båda
hundarna in på sina platser framför släden. De blevo givetvis påkörda
och flydde, men det dröjde likväl en god stund innan de avstodo
från nya försök i samma anda.
Grönåns djupa ravin och de pyramidformiga kullar ån kringskurit
nordost om Lilla Grönklumpen äro märkvärdigheter, som enbart de
äro värda en dagstur dit från Vålådalen.
På söndagen gingo vi åter till Vålådalen, nöjda med vår
träningstur och dess erfarenheter. Aftonen användes till provpackning,
översyn av utrustning samt vägning av slädens last och ryggsäckarna.
Fru Olander och hennes allt i allo för köket, fröken Karlsson, hade
i ordning åt oss en präktig 3 1/2 dagars matsäck, till vilken vi under
fredagen med ledning av »krigsportionsstaten» hade utskrivit
rekvisition. Jämte emballage vägde det hela 53 kg, som alltsammans lades
på släden. Där packades också verktyg, för olycksfall avsedda
klädespersedlar i reserv samt hundproviant (torrfisk och hundkex),
sammanlagt 14 kg, d. v. s. hela slädlasten 67 kg.
Vägning av gruppens packade ryggsäckar visade att ingen av
damerna behövde bära mer än 8 kg och ingen av herrarna mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
