Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra badning. I bara adamskostymen solbadade vi en hel timme i
ljuvlig värme och rullade oss sedan på snön.
Efter vallning gick nedfärden till Storlien i härligt glid och så var
vår färd tillända.
Den som deltager i en »långtur» till fjälls vintertid avser ju i
allmänhet att ernå den utomordentliga rekreation som enbart
fjällvandring kan skänka. Ofta blir dock, till följd av bristande träning för
marsch med packning, ansträngningen större, än vad som är i full
överensstämmelse med verklig rekreation. Om man också under
dagens första timmar är pigg och nyter samt förmår i fulla drag njuta
av fjällivets härlighet, blir man under dagsmarschens senare del så
tyngd och tröttad av packningen, att man ej orkar uppfatta fjällens
skönhet och ej förmår styra sina skidor på det sätt som gör själva
skidåkningen till ett nöje. Man arbetar för att fortast möjligt komma
till kvarteret — det är allt.
Varje medlem av vår grupp hade ju på hundsläden fått lägga över
ungefär 4 kg (under första dagarna kanske mera) av den
ryggbelastning vi utan hundträng skulle ha burit. Vi voro därför i stånd att
första dagen gå ända till sena kvällen utan att bli värre tagna än
att vi påföljande dag voro fullt utvilade igen, och återstående
dagsförflyttningar kunde vi utföra såsom verkliga rekreationsturer utan
störande trötthet, från morgon till afton njutande av fjällivets
härlighet.
Vi hade alltså en ovärderlig nytta av våra hundar. För den som
ämnar använda hundträng är det kanske av värde att erfara även
vilka nackdelar en sådan kan förorsaka.
Att man måste söka undvika starka sluttningar med tät björkskog
och att snårig och snödjup granskog bereder hundarna stora
svårigheter har ju redan betonats. Vi hade en hel del kortare dröjsmål till
följd av olika omsorger med hundar och släde, vilket förorsakade,
att dagsmarsch-tiden blev något längre än om vi kunnat undvara
hundarna utan att få vår ryggbelastning ökad. Ofta berodde dylika
uppehåll på nybörjarsvårigheter. Större hund förarevana ger säkerligen
gynnsammare resultat. Ekipage och förare med arméns yrkesmässiga
träning böra givetvis kunna följa trupp utan nämnvärda försinkningar.
Men lekmannen torde ej kunna räkna med att göra sin dagsmarsch
på fullt så kort tid som man med hänsyn enbart till den lätta
personliga belastningen är böjd att hoppas. Givetvis kommer man dock
normalt både fortare och i synnerhet mycket längre än om man går
med tung ryggsäck. Att hundföraren även var gruppledare visade
sig vara i viss mån olägligt, särskilt vid djup snö, då föraren och
ekipaget måste hålla sig i kön. Visserligen hade en av kamraterna
i gruppen på sin lott att biträda med hundträngen. Men eftersom
hundarna icke äro benägna att lyda någon annan än »husse» var ej
fullständig överlåtelse möjlig. Vid ett så pass stort sällskap som vi
voro skulle det säkerligen varit lyckligast om ledare- och hundförare-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
