Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 kg, är betydelsefullt. Cajus vägde cirka 36 kg. Vira var några få kg
lättare. Cajus var, då han väl kommit i träningsform, stark som en
björn och ganska uthållig. Men hans benrörelser voro relativt stela,
varför han i djupsnö arbetade tungt och ej kunde få ut de långa
mjuka kliv, som äro nödvändiga för att hunden skall flyta ovanpå
vid nätt och jämnt bärig skare. Ogynnsamma snöförhållanden
tröttade honom därför mer än normalt. Hans fötter voro tämligen lösa
och ömtåliga samt fotlederna ej tillräckligt bäriga för den tunga
kroppen. Ryggen var ovanligt kraftig men också ganska oböjlig. I
backar är ryggstelhet oläglig såväl uppför, då det gäller att genom
krökningar och uträtande av kroppen få fram långa sugande steg, som
utför, då långa mjuka galoppsprång med relativt liten ansträngning
ge hög fart och flyta ovanpå. Cajus korta bengalopp i utförslöpning
var ansträngande och stötte ofta igenom även ganska stark skare.
Cajus ovanliga styrka motvägde till stor del olägenheten av hans
stelhet. Hans kroppsliga draghundsegenskaper voro därför goda men
kunde ej på långt när mäta sig med Viras. Hennes egenskaper voro:
fasta fötter, spänstiga fotleder, lagom högbent, vig som en katt, med
benrörelser så mjuka att hon knappast släpade fötterna i steget ens
då snödjupet gick henne nära upp under buken, kraftig men tillika
böjlig rygg med galopp, liknande en vinthunds. Tyst, seg, ihärdig
och jämn, med intresset ständigt framåt, var Vira idealhunden även
vad humöret beträffar, under det att Cajus blev otålig inför alla
besvär, gläfste och såg sig om efter hjälp samt försvagades i
framåtanda, så snart som husse gick på sidan eller bakom. Vira däremot
tvekade icke inför någon motighet, ej ens då snödjupet i granskogen
var sådant, att hon nådde bottnen endast med bakbenen. Stående
nästan rätt upp och ned, försökte hon då att få den tunga släden
framåt, under det att Cajus vid dylika tillfällen kastade sig hit och
dit skrikande på hjälp likt en drunknande.
Vad beträffar uppfostran funno vi, att man bör hålla hundarna
strängt till tjänsten och i tid vänja dem av med alla jaktutflykter
och dylika privata friheter både under marsch och vila. Bestämda
kommando-ord böra användas och en för hundar och förare
lämplig marschordning inövas. I Storlien hade jag ej varit så noga med
dessa saker. Följden var att jag sedan aldrig kunde få riktigt god
appell på hundarna och aldrig kunde få dem att gå bakom mina
skidor annat än när snödjupet tvingade dem därtill. De envisades
i stället att gå så, att Vira med sin bog stötte mig i ena knävecket
varje gång jag vilade vänstra skidan, vilket blev ganska tröttande då
det pågick timme efter timme. En icke oviktig uppfostringssak är
också att hundarna vänjas av med allt skällande. Då Cajus blev
ivrig, gläfste han i ett och sådant blir otrevligt i längden. Vira var
absolut tyst. Vid arméns senaste dressyrkurs — vilken Vira genomgått
— ställdes fordran på att hundarna »i tjänsten» skulle kunna hållas
absolut tysta.
Vid val av en draghund bör man se sig noga för, det fingo vi klart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
