Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll - Med pulka och hund av Åke J. Wetterlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för oss. — Den som äger en lämplig hund och vill ha den uppfostrad
till dragare men ej är i tillfälle att själv bibringa sitt djur den
erforderliga dressyren bör lämpligen försöka att få hunden med vid
arméns hundträngövningar. Angående villkoren härför lämnar
kapten Edström, Sollefteå, besked.
Ovanstående anteckningar äro nedskrivna under fullt medvetande
av att de utgöra en framställning, blottande nybörjarens ofullständiga
syn på problemen. Men eftersom endast ytterst få av alla de
intresserade ännu kommit ens så långt som att vara nybörjare i fråga om
hundslädesport, hysa vi den förhoppningen att våra erfarenheter skola
bliva till någon hjälp för nästa vinters nybörjare.
Gustaf Wersäll.
Med pulka och hund
Då ingenjör von Segebaden första gången visade mig sin skidpulka
(se sid. 292) förstod jag, att vi svenskar här fått ett för hundkörning
utmärkt fordon, kanske i de flesta fall överlägset skidkälken, i
synnerhet genom sin lägre tyngdpunkt. För att närmare utröna för- och
nackdelar begåvo sig min hustru och jag jämte en god vän, teknolog
Lychou, på vårvintern 1931 iväg med två hundspann på en
50-mila-färd, i senare delen förbunden med turistföreningens långfärdsgrupp
genom Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter; jag skall här med
lämpliga utdrag ur dagboken söka delgiva den intresserade läsaren några
av de rön som gjordes.
Lychou är en idealisk hundskötare. Schäfern Don och den stora
gråhunden Ruff älska honom från första stund de mötas i
Undersåker. Inga slag, inga hårda ord, tålamod, vänlighet. Hundarna draga
hela vår packning, tält, proviant, sovsäckar, primus, reparationsgrejor,
sin egen föda, som är torrfisk, torrt pressat kött och hundkex. Vår
säkerhet uppe i fjället beror till stor del på deras kondition, därför
skola de skötas, vårdas som kamrater, icke såsom tjänare. De draga
lätt sina 30 kg i de med paraffin och tjära vallade pulkorna, följa
bakom oss i spåret, men på hårda fjället gå de helst förbi oss i
uppförsbackarna, lägga sig och vila på krönet och invänta vår ankomst.
Ruff drager med finsk bröstsele, Don med norsk halsring; jag vet ej
vilken som är att föredraga, kanske den norska ringen ger större
rörelsefrihet åt hundens bogparti. I utförsbackarna, där pulkan skjuter
på och hunden har svårt att bromsa, taga vi själva fordonen bakom
oss, koppla tonkinskaklarnas karbinhakar på livremmen och låta
hundarna löpa fritt.
Fjällbonden säger: Den häst, som äter snö, står sig längst i fjället.
Hundarna äta mycket snö och synas må väl därav. Vi välja helst
lättframkomliga dalfören och rasta varje timme, visserligen ha vi kört
in hundarna i Stockholmsterräng och ute på skärgårdsfjärdar men
fjället är kärvare än kulturbygden och vi veta ännu inte riktigt vad
djuren tåla. Lychou ger dem sockerbitar under rasterna, bra sätt att
göra sig populär. Socker är bra torrskaffning även för skidlöparen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
