Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - Längs höstliga vägar av Erik O. Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidsmålningar och så sakkunnigt och kärleksfullt har den under senare
år restaurerats av Curman och Fant.
Fram emot Getå går vägen vid Bråvikens strand, från
Vikbolandssidan strålar Djurö kvarn genom mörkret. Man känner sig på något
sätt hemma här, det är som om man stod på Djurgården och såg
Tre kronor lysa över vattnet.
Då ordet Getå nämns, tändas genast i det välorganiserade minnet
röda lampor vid avdelningarna spannmålsexport och järnvägsolyckor.
Men platsen bör ihågkommas också av andra skäl.
Medan välvilliga händer bräckte min morgonskinka, tog jag en
promenad upp utefter Getan, vars nedersta lopp bär många spår av
naturälskares vanliga iver att bättra på naturen och göra den ändå
vackrare: små broar, små dammar, hägnande murar kring det ostyriga
vattnet. Under ett trälock förvaras Onkel Adams källa, om vilken
nämnde snälle farbror, som brukade tillbringa somrarna i Getå, skaldat:
I sin dal hon ligger gömd,
obemärkt och glömd,
därför grumlas sällan
lilla källan.
Högre upp ha naturälskarna ej lämnat några spår efter sig, den lilla
dalen är som en infart till Kolmårdens skönhetsrike, men man anar
där bakom oändliga vidder av orörd natur i fridfull vila under höstens
bleka himmel. Skogsensamhet, brusande vatten! Omedvetet spanar
man efter, om ej romantikens blå blomma spirar någonstädes bland
granrötterna.
Vidare utmed Bråviken och upp över skogen. Krokek, fordom ett
tillhåll för fromma munkar, nu för en legion silverrävar. Jag beslöt
ta de ädla djuren i skärskådande. Blev djupt besviken. Hade väntat
mig kreatur starkt medvetna om sin betydelse för världshushållningen,
men fann i stället små rädda stackare, som klängde uppför väggarna
i buren, bara man såg på dem, eller stannade darrande mitt på golvet
och i förskräckelsen buro sig lika obelevat åt som en viss östromersk
kejsare, då han i sin ungdom fördes till dopet.
Genom Södermanland går färden, längs Yngarens strand mot
Vadsbro kyrka. Ständigt nya, alltid pikanta utsikter. Och liksom
landskapet skiftar och växlar, hinner jag knappt över sörmlandsgränsen,
förrän hela naturen fylles av dramatiskt liv. De sista dagarnas
oföränderligt klara himmel översållas med djärva molnformationer, åskan
dundrar, regn- och hagelskurar smattra, strålande sol från blå
himlafläckar, regnbågar, glitter över skog och mark.
Kyrkan i Vadsbro är av medeltida ursprung, men till den gamla
kärnan fogade 1600-talet gravkor och pompösa portaler. Här sover
riksamiralen Erik Ryning den sista sömnen i de milda helgons skydd,
med vilka målaren Peter vid 1400-talets mitt sirade långhusets valv.
Ett par valvkappor äro fyllda av Albertus Pictors feta rankor och
realistiska ansikten, intressanta såtillvida att de beteckna denne målares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
