Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
Med undantag av några höga bergstrakter här och där är Sverige
på det hela taget lågt, giver få pittoreska utsikter i stor stil, visar
ingenting jättelikt som Schweiz, bördigt som Frankrike och yppigt
som Italien. Ett magert, nätt landskap utbreder för våra ögon sin
tarvliga duk och bjuder oss på den sin lilla insjö, en ljusgrön
ängskant på ena sidan, en lövhage på den andra och kanske ett antal
mörka barrträd där längst bort. Så ser det ut ungefär över allt, där
det icke rent utav är antingen en gement ful ljungslätt eller bara vild
skog alltsammans. Lovar det mycket för pinakoteket.
Denna uppfattning av svensk natur, framställd för knappa
hundra år sedan, är i högsta grad intressant, framför allt
därför att den bevisar tidens välde, smakens förvandling och
människans möjlighet att avvinna den värld hon ser med ögat nya
rikedomar. Almqvist var en för sin tid mycket berest man och
till på köpet skrev han om den svenska fattigdomen inte för
att förringa den, utan för att förhärliga den. Men ändå skulle
vår tids svenskar, vana vid turistresor och skolresor, motorfart,
segling, fjällvandringar och friluftsliv, kunna vederlägga honom
på nästan varje punkt. Att börja med är den generella svenska
landskapsbild, som Almqvist ger, mycket trång. Det tycks mest
ha varit upplandsnaturen, som legat honom i synfältet och fått
tjänstgöra som modell för landet i sin helhet. Var verkligen
Sverige så litet på farfars och farfarsfars tid? Det märks, att
avstånden smält och rörligheten blivit större. Vi måste också
anse Almqvists jämförelser mellan Sverige och utlandet haltande.
Det allra mesta, som det svenska landskapet enligt honom
saknar, finns fast i annat format och sparsammare förekomst. Om
italiensk yppighet lönar det sig visserligen inte att tala. Men den,
som vill ha en riktigt stark förnimmelse av växtlighet och
bördigt liv, kan ställa sig på Glumslövs backe i Skåne, där
mullen lyser rödbrun som i Touraine och Poitou. Han kan se ut
över Rönnebergs rundade och skördemogna kullar och de
lummiga gårdarna, som avteckna sin grönska mot det seglande blå
Öresund. Eller han kan bara sätta sig i skördeanden vid en
dikesren på östgötaslätten med Ombergs allvarsmur i
bakgrunden och se jordröken darra som vitblå gas över åkrarnas
korntunga strån. Sverige är ett magert land, men det har sina feta
sidor. Däremot är det knappast riktigt att kalla Sverige ett lågt
land eller säga, att det har få utsikter i stor stil. Almqvist växte
upp i en tid, då det klassiska landskapet med vingårdar,
fruktträd och vetefält, lundar, parker och lummiga och leende havs-
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
