Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
fångar tystnaden, andas regnet och speglar ljuset med skuggors
och dagrars lek. I det fallet står det svenska landskapet fram i
en alldeles ny dager efter det impressionistiska friluftsmåleriets
genombrott. Dessa målare målade inte efter minnet, förvanskat
av ateljéluften, de flyttade ut sina stafflin, de umgingos med
naturen i alla dess former och genom alla årstider. En del av
dem voro sportsmän, jägare och seglare. Bruno Liljefors smög
sig på naturen, djurens och fåglarnas värld, med bössa på axeln.
De flesta av dem kommo från Paris med nya ögon och upptäckte
Sverige, inte bara det täcka och det romantiskt vildsköna. De
upptäckte luften i landskapet och urgrunden i landskapet, det,
som är äldre än människan och beständigare än grönska och
snö. Vad Liljefors, vad Varbergsskolan och sedermera
Konstnärsförbundet betytt för svensk naturuppfattning kan icke
sammanfattas på en boksida. Vare det nog sagt, att de slutgiltigt
vederlade Almqvists uppfattning om måleriets magra jordmån
i detta land. Och de gjorde det därför, att de gjorde rent hus
med den konventionella uppfattningen om det vackra
landskapet. Även styvmoderligt betraktade provinser såsom Öland och
Halland fingo sin säregna skönhetsatmosfär. Och samtidigt
segrade det impressionistiska friluftsmåleriet i den svenska dikten.
Strindberg gav oss skärgården, Ola Hansson Skåne, Heidenstam
Tiveden, Fröding landet kring Värmein och i Alsterns dal, Pelle
Molin Ådalen, Karlfeldt Folkarebygden, Albert Engström
Småland. Varför ha inte västgötabergen och västgötaslätten fått sin
diktare?
I detta sammanhang kan det förtjäna påpekas, vad årstiderna
egentligen spela för roll i svensk natur och svenskt liv. Inte
för inte opponerade sig Heidenstam i sin uppsats om svenskarnas
lynne mot förkättrandet av det nordiska klimatet genom att
hänvisa till årstidsväxlingen.
De växlande årstiderna bjuda en vederkvickelse och förströelse,
som sydlänningen saknar, och vänder vår uppmärksamhet mot
naturen. Vi ömsa landskap och levnadsvanor fyra gånger om året utan
att behöva förflytta oss och vi vänja oss att granska himmel och
luft. Skönast är senhösten, hemmets och det andliga arbetets årstid,
då dagarna bli allt kortare, vägarna allt tystare och då julgranarna
tåga upp på torget. Det är årets högtidligaste och mest obeskrivliga
stund, då den första snön börjar falla och hela folket bereder sig
till den gamla midvinterfest som mindre gäller den återvändande
solen än den egna härden och det ärvda landet.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
