Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om svenskt Landskap och natursinne
Det mest slående beviset på skönhetsbegreppens utvidgning
kan man kanske utläsa ur svenskarnas förhållande till sina
slättlandskap. Länge nog betraktades de såsom tråkiga och föga
givande ur känslosynpunkt* Det var inte bara Almqvist, som
fann det låga landskapet alltför motivfattigt för att beredas plats
bland pinakotekets målningar. Ännu efter naturalismens
genombrott och så sent som 1890 skrev Oscar Levertin ett brev till
sin vän Tor Hedberg angående geniet och vardagsmänniskan,
där slätten jämställes med den senare. »Mozart blir Mozart»,
heter det där, »och en skomakare en skomakare, så länge
världen står. Lika litet som ett skånskt flacklandskap kan sättas
upp mot den vue jag har för ögat, lika litet kan några primitiva
etiska förtjänster som t. ex. fattighjons moderskärlek intressera
och sättas upp mot en rikt utrustad kulturmänniska. Varför
icke litet dyrkan för geniet? För det stora?» Yttrandet är
typiskt för den schablonmässiga naturuppfattning, som
kännetecknade den skönhets- och genidyrkande romantiken. Skåne har
i rikt mått fått sin återupprättelse genom sina egna diktare och
landskapsmålare, liksom slätten över huvud. Vi behöva blott
tänka på »Hemmabyarna» under novembers frusna vintergata,
i den ljumma skymningen en sommarkväll, då slåttermaskinen
tystnat och det luktar säd och jord och även avlägsna ljud bli
nära och stora, eller slätterna i Skytts härad, sedda vore det
också från kontinentaltåget en vårplöjningsmorgon, då luften är
som siden och leran vänds av plogbillen glänsande våt mot det
ljusa soldiset.
Linné kände kanske på den punkten inte alldeles som vi, ty
tiden komplicerar intrycken. Men han var ingen doktrinär.
Han hade sinne även för det fruktbara låglandet. Han
tilltalades ofta i Skåne av Skåne. Det var först, när slätten slog
följe med knappheten och det nakna armodet, som på de
öländska alvaren, som han reagerade och fann landskapet fult. Inte
ens i den utsikten känna vi oss nedstämda till sinnes. När
man ser Ölands älvar med hästar, hav och fårbeten, som de
inspirerat Nils Kreugers magra, men monumentala dukar,
förstår man visserligen, att landskapet spelat en viss roll i
emigrationens historia, men också, att det haft betydelse för
målarkonsten. Det är inte bara materien av ett landskap, som
betyder något — den kan ge intryck av nödår och ofruktsamhet
— utan det sätt, på vilket samma landskap får sin horisont,
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
