Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel L. Romdahl: Åtta sekler —Åtta bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
eller med den gestaltning av ämnet som vuxit fram ur svensk
mark. Det var i bilderna till Sankt Staffans historia. Den förste
martyrens stenande var ju intet ovanligt ämne i främmande
länders konst. Men om man frågat en lärd utländsk klerk vad
scenen med det kungliga gästabudsbordet och episoden med
mannen och de två hästarna hade att betyda skulle han
sannolikt ha stått svarslös. En svensk ämbetsbroder hade måst berätta
för honom att Sanctus Stephanus Protomartyr uppe i våra
nordliga land blivit sammanförd med »Staffan, Staffan Stalledräng
som sadlar sina fålar fem allt för den ljusa stjärna». Staffan var
bliven till Herodes stallare som omvändes till kristtrogen genom
underverket som skedde då den stekta tuppen vid kungens taffel
fick liv och vittnade om Frälsarens födelse.
På vår bild se vi alltså hur mästaren till Dädesjötaket givit sin
tolkning av den svenska jullegenden. Inom rundelns trånga yta
har han ej kunnat få med alla de fem fålarna. Tre av dem få vi
tänka oss. Den ena av de båda hästar som bilden visar synes
ivrigt dricka ur ett vattendrag, den andra sträcker på sin hals
och vänder huvudet mot stjärnan. Staffan återges som en from
ung man i 1200-talets civila dräkt med händerna lyfta i andäktig
åkallan av stjärnan. Fältet fylles av ett par stiliserade träd, det
ena av dem en rosenbuske — måhända julnattens »Det är en
ros utsprungen». Målningen är dekorativt vacker, men skulle
kanske ej säga oss så synnerligen mycket i och för sig. Dock, då
vi stå i den gamla övergivna kyrkan från vars väggar
halvutplå-nade gestalter blicka ned på oss och betrakta denna medaljong,
där den svenske 1200-talsmålaren för en gångs skull fått måla
en scen som ej hade motsvarighet i den övriga kristenhetens
bildvärld, börja vi kanske tyst gnola på den gamla
stjärngosse-melodien och det stiger upp inom oss med ens vad den rymmer
av stämning, knappast gripbar i ord, knarrande drivor och
gnistrande stjärnor, midvintermörker och ljuslängtan, av gåtfulla
sammanvävda minnen, hedet och kristnat. Vi äro glada åt att
Däde-sjömästaren givit oss en vacker bild till den gamla visan.
1300-TALET.
Från den lilla smålandskyrkan ledas våra tankar till en av
Sveriges mest berömda helgedomar, vår storhetstids Pantheon,
Riddarholmskyrkan. Den bild, vi vilja dröja vid, är emellertid
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
