Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gösta Attorps: Resan till sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gösta Attorps:
RESAN TILL SOMMAREN
Det finns en typ av resa som, om man ser närmare efter, varit
den vitala upplevelsen för så gott som alla svenska resenärer,
vare sig de hört till de skrivande eller inte; och det är resan
till sommaren. Det är den nationella svenska resan, utvecklad
med naturnödvändighet i ett land, där det första, inhemska
helvetet inte var det värmedarrande svavelkokets utan isbarkens,
stelhetens och den snåla, pinande vinterblåstens rike. Skidor
och slädar kunde för all del vara bra för den som ville prata
med grannen eller forsla en fora till staden eller friska upp ett
härsknande ensittarblod i marknadens ölglädje och knivgång;
men det var ändå när våren kom smygande, med knoppar och
smältvatten, som rörligt folk gjorde sig färdiga: Ura-Kaipa steg
ur grottan och björnen ur idet, och vikingarna gladdes, mellan
tjärstrykning och sjösättning, att den driftige och den
äventyrslystne hade samma ljusa blomstermånader till säsong.
Sommaren har naturligtvis varit resandets speciella tid i hela Europa
norr om Alperna; och inte minst i tysk litteratur har ju
vandrar-och gesälldiktningen — med löv som spricka ut och ränslar som
packas — gammal tradition. Men ingen tar gärna ifrån oss att
det är vi som ligga längst mot norr. Där vintern är envisast,
är våren mest efterlängtad.
Nu för tiden veta naturligtvis de flesta av oss inte riktigt vad
den gamla svenska vintern var. Vi bo i städer, där vi sällan
offra en tanke åt det betydelsefulla faktum att de äro upplysta
dag och natt. Vi ha fördrivit mörkret, kölden och ensamheten:
vi ha rum med värmeledning och fönster som saklöst kunna
stå öppna timmar igenom; och vi ha tillgång till det mesta vi
vilja ha. Den gamla svenska vintern: det var människor och
djur i tilltäppta lyor, med naturens hand över sig; små löjliga
och ödsliga skepnader på marsch under en glasigt grön himmel
som hastigt svartnade till ett dok; kor som hungerråmade;
bondgubbar och lantjunkare som vaktade sina hopdragna förråd
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:07:15 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1935/0149.html
