Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Resan till sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
som ekorrarna sina nötter. Ingen av denna tids personer skulle
entusiasmerats av tanken att fara upp till Riksgränsen och åka
skidor i juni. Om det också här och var fanns ett götiskt
svärmeri för vintern, så var det ett litterärt svärmeri. Folk som
voro oförvillade av böcker visste bättre.
Allt detta har naturligtvis, under nyare livsformer, ändrats i
åtskilligt; men den nationellt svenska drömmen om lyckan är
väl alltjämt tanken på sommaren och sommarlovet. Hos oss
är den varma tiden aldrig så lång att vi hinna tröttna på den,
och sällan så het att den plågar oss. Varför det i fransk lyrik
finns så många dikter som prisa den svala sommaraftonen
inser man först, när man under ett par mödosamma
övergångsveckor levt i en ständig dagstemperatur av trettiosju grader och
känt sig kvickna till var gång kvällsbrisen blåst upp. Sverige
är väl, kanske med undantag av de skandinaviska
grannländerna, det enda land där lärare och elever hålla vapenvila de
tre vackra månaderna igenom. Sommarlovet har sedan länge
varit den stora, centrala upplevelsen åtminstone för de bättre
ställda klassernas ungdom. Studenterna kunde vända
lärdomsdammet ryggen, djäknarna sluppo bort från latin, stut och
ankommen kistmat, och vekligare tiders barn ha sig bekant hur
— någon dag i maj då kastanjerna började tändas — sidorna
i Odhners historia, tyska grammatiken och annan vidrig lektyr
löstes upp i luft, tunn luft, med ens; och i stället gungade det
små hägringar i solstråken nedanför katedern: av båtar och
badstränder, gröna ängar, hölass och smultronbackar.
Fortfarande lär det nog inträffa, när vårvinden blåser ljum, att
stadgade samhällsmedborgare och familjeförsörjare sitta och titta i
bilderböcker av det slaget, fast det i omgivningens ögon kan
tyckas som grubblade de över konstruktionsritningar och
affärsbrev. Ty de ha åter blivit som barn och begära nu, hett och
oresonligt, att på nytt få ingå i det himmelrike av skogsluft
och morgonluft, där sjön kluckade och spindelvävarna lyste i
gräset.
Knut Hagberg har utvecklat (i en uppsats om Mälaridyllen
i turistföreningens förra årsskrift) hur svenskarna, trots att de
tala så mycket om havsvidder och fjällsidor och mörka granar,
mest älska idyllen, fast de sällan, med sina romantiska
aspirationer, äro villiga att riktigt vidgå sin kärlek. Här är det
kanske, som alltid när det gäller folklynnen, svårt att komma med
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
