Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
Sverige och U. S. A., som möttes i hetsig närkamp mellan
nynnande idyll och brölande effektivitet. Idyllen representerades
av stränderna kring Örsundsån med vassruggar och lummiga
pilar graciöst speglade i det stilla vattnet, som just nu hade
påhälsning av tvåmastaren Amy från Drag, vilken lossade vid kajen.
Mot denna fridfulla skutromantik, hägnad av glittrande uppsvensk
sensommar, kontrasterade vägpartiet strax bortom bron, där jag
måste berätta för Läspen om hur det ser ut på nordamerikanska
landsbygden. Alldeles som här i Örsundsbro alltså: man såg
begynnelsen till en »Main Street», landsvägens successiva
övergång till Storgata, markerad av en elegant bensinstation, slakteri,
manufakturaffär, bankfilial, hotell och kafé kring det breda,
permanentade vägstråket. Läspen erinrade sig, att på hans tid
kallades motsvarande företeelse för marknadsgata, och den var, med
sina bodskjul, ungefär lika litet definitiv och prydlig som den
modärna. Men det är väl i alla tider vägens rätta egenart detta,
att den företer en kultur i vardande och icke något avslutat
och harmoniskt skönt. Kanske kan vägen ses som en rätt
sinnebild för all kultur: funktionellt skön i själva växandet,
föränderligheten, expansionen — dekorativt skön, först när den
börjar förfalla och dö bort. En gammal övervuxen väg med
blommor vajande i hjulspåren är vacker på samma sätt som
ett kulturhistoriskt museum. Läspen nickade bifall lite förstrött,
ty han var född långt före alla museer.
Det var måhända just därför han kände sig så hemmastadd
i den allt annat än museala staden Enköping, där vi avslutade
första dagsleden. Alla försök att intressera honom för
Vårfrukyrkans medeltidsanor och minnena av franciskanerklostret voro
förgäves. Däremot kvicknade han till, när jag började berätta
om Enköpingsbon framför alla andra, dr Ernst Westerlund, och
om hans praktik, som lockat nervsjuka patienter från alla
nordiska länder till denna lilla stad och bragt den att blomstra i
hotellens och sjukhemmens tecken. Då kom konung Erik att
tänka på sin samtids många undergörande män, gravar,
helgonreliker och källor, och han sade sig, att 700 år ingalunda måtte
ha förändrat människan i vad det gäller den brinnande trons
och den extatiska viljans makt att läka kroppar och själar. En
stark och god människovän har då som nu visat sig vara den
bästa läkaren. Det var följaktligen med djup vördnad vi i
skymningen gingo in på Stadshotellets gård och betraktade dr Wester-
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
