Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvin Porad: En långfärd i kanot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvin Porad
Under den förmodade seglingen var jag givetvis med stort
allvar upptagen av att ställa in segel och paddel-roder för högsta
möjliga fart, så det förvånar mig nu efteråt inte alls att jag,
när jag vaknade lill besinning, inte kunde upptäcka Edvin. Det
är nämligen så, att en av Edvin bortpaddlad kanot efter 5
minuter ser ut som en stor fluga, efter tio minuter som en mygga
och efter en kvart som en liten svart prick.
Nu såg jag med stor ansträngning något ännu mindre än den
lilla pricken och trodde förstås att det var Edvin, som fått solsting
och satt upp racerfart. Jag stuvade in seglet och skyndade allt
vad jag kunde till hans undsättning. Visserligen mindes jag, att
han sagt, att vi skulle in efter nästa udde till en viss dalgång,
där vi skulle bära kanoterna för att få en genväg fram till själva
älven, men i fjärden bakom denna udde såg jag ingen prick alls
och trodde alltså att det var nästa udde. Inom mig tyckte jag
Edvin var en ful fisk, som sagt att det bara var en mil kvar
till dalgången, när jag bestämt kände på mig, att jag åkt minst
en och en halv.
Alltnog, jag hittade en mycket grön och vacker dalgång,
tittade förgäves efter någon uppdragen kanot, sporde en inföding
och fick veta att jag hamnat på Hemsön, beslöt mig för att vända
tillbaka till den plats där vi skildes och paddlade och seglade
och paddlade och visslade i visselpipan och fick varje signal
punktligt tillbaka, men från bergknallarna.
Klockan kunde väl vara 6 eller 7 på aftonen, när jag kom
tillbaka. Där syntes ingen Edvin, jag gjorde det bekvämt åt mig
i kanoten, hissade seglet som signal och drev fram och tillbaka
ända till 1 O-tiden, då solen gick ner.
Innan det mörknade alltför mycket for jag i land efter att ha
slagit mitt personliga rekord genom att sitta 10 timmar i sträck
i kanoten, gjorde en bädd på kullerstenarna åt kanoten och lade
mig själv inuti den. Seglet satte jag upp som signal på ett
stenkummel. Saken var den, att Edvin för att avlasta min kanot
varit hygglig att ta inte bara tältet och maten (så när som på
en påse mandel) utan också, som jag trodde, alla kartor och hela
kassan. Mandlarna smakade emellertid inte så tokigt, och jag
somnade med det något hårda livbältet som kudde och med en
viss ängslan för morgondagen —jag hade nämligen dragit upp
kanoten på en kullerstensstrand rätt ut mot havet.
Jag vaknade just i tid för att kunna få ut kanoten hel och
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
