Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hellre ser man åt öster, där vidgar sig dalgången, höjderna
kavlas ut i vida, böljande, lugna linjer, den gulnade fjällskogen
rodnar för kvällssolen — man kan spänna ut bröstet och låta
blicken svepa. Det är öppna vidder man vill ha, man vill flyta
över landskapet, inte pressas ned i stövlarna av det.
Röken från lappkåtan på andra sidan drar sakta västerut i
en lång, lång strimma. En storlom skriker ute på sjön. Luften
är hög och ren, det blir nog kallare nu och klarare väder.
Genom Autsotjvagges breda, jämna dalgång vandra vi lätt förbi
Ultevis-fjället och rätt ned på Saltoluokta turiststation. Och
därmed är vi framme vid Luleälvens sjösystem.
Här bli vi tvungna att A^änta över en dag för vidare befordran
med turbåten till Suorva. Denna dag, den 17 september, är
höstens pärla. En alldeles stilla, alldeles glasklar dag, en enda
lång, solvarm smekning, en glimt av evigheten. Ute i backen
ligga vi, fnalla lingon och prata. Det är Holmbom som pratar:
— Nog dricker vi mycket kaffe häruppe nu, men det är inte
så gammalt i Lappland. Min far drack inte kaffe, förrän han
var 20 år. Och tobaken på den tiden det var »Ryska blad»,
karvtobak i kilospackar, en decimeter breda och två decimeter
långa ungefär.
Min farfar hörde först talas om vetemjöl. Han körde ned
till Gamlestaden vid Luleå en vinter, det var flera veckors färd,
och kom tillbaks med två pund vitt mjöl. Det var det första
i Njunjes.
Och när jag gick i skolan i Kvikkjokk och var inackorderad
där, då hade dom en vattenkvarn vid forsén, där dom malde
kornmjölet. Det var så ont om det och dom var så noga med
att ta vara på allting, så stenskärvorna åkte med. Det knastra
mellan tänderna och riste som knivar i halsen, när man åt gröt
om kvällarna. —
På kvällen:
Rymden är hög och ren, fjällen stå i evig ro. Det avlägsna
mullret av Stora Sjöfallet är det ljud som hörs. Skymningen
blir en lyrisk dröm i blått och rödgult, en dröm och dess
skimrande spegling.
Med stjärnorna kommer norrskenet, egentligen en enda lång,
vit flamma som en vintergata över himlen.
— Och det låter bara vackert i väderleksrapporten, säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
