Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
topparna. När Sarektjåkko själv stiger fram ur diset, glänser
den av nyfallen snö. Akka i väster, harmoniskt uppbyggd,
samlad och kraftig, med skönt snidade jöklar. Och Kallaktjåkko i
nordväst, alldeles inpå. Från den isen kommer vinden, och
den är sval. Att så här högt och fritt placerad låta blicken
glida över mäktiga fjällsträckningar det är allt annat än
nedtryckande. Det är en eggelse, som får blodet att brinna och
musklerna att kittla av kraftfyllt överdåd.
Här är högre än vi varit vana vid. Snön är närmare, breder
ut sig överallt över sluttningarna. Och dessa bländvita fläckar
i samklang med höstens färger, med fjällsidornas lavgrå,
tuvmarkens rostbruna, dvärgbjörkens brandröda stråk — det är
grant så man hickar.
Vid Teusajaure bo vi inte i en stuga utan i en torvkåta,
placerad mitt i en formlig djungel av sälg, hägg, rönn, hallon och
angelika, allting grönt ännu. Och bäcken som ger oss vatten,
är övervuxen av täta videsnår. Här äta vi ärter och fläsk och
dricka kaffe på det. När vi sen stoppar piporna, tittar Holmbom
ut genom dörren och stelnar till.
— Där har vi björn i alla fall!
På andra sidan sjön,i skogskanten, just där björkbältets yttersta
tungor slicka upp mot fjället och den bästa bärmarken tar vid,
där lufsar han fram. Det är så långt håll, att man urskiljer
varken huvud eller ben, bara en lång, grov, svart kropp, som
makligt förflyttar sig, stannar och äter och glider vidare,
försvinner bland de gula björkarna och dyker fram igen.
— Det är en riktig en, av största slag.
Väl 20 minuter se vi honom röra sig därborta, innan han blir
borta i skogen. Och den kvällen tryter inte samtalsämnet.
Holmbom berättar:
— En enda björn har jag varit med om att skjuta. Det var
under kriget. Di var fridlysta då redan, men vi hade särskilt
lov. Di rev mycket får kring Kvikkjokk. Det var under
älgjakten i september. Vi for i skogen nedanför Tarra, min bror
och jag och en jämtlandshund som vi hade. I flera dar gick
vi på gamla spår, ringade och arbetade, men fick ingenting.
Så en kväll blev det västlig storm och rätt vad det var hoppa
hund till och börja dra. Jag höll honom, men han drog så det
blev djupa fåror i hand. Drog iväg ganska långt. Vi trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
