Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Landskapet Dalsland. En naturhistorisk rundfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart von Post
Men låt oss själva se! Låt oss göra en rundfärd genom detta de
växlande sceneriernas och den skiftesrika tillkomsthistoriens
landskap! Cykeln duger som färdemedel, men bilen är bättre. Ty
den kommer bilderna att växla i snabbare täkt. Och terrängen
har en krönika om sig själv att berätta, så rik på dramatiska
händelser, att det är skada att trubba av dess poänger genom för
långsamma scenförändringar.
Vi välja den sydöstra av landskapets stora inkörsportar. Vi ha
lämnat bakom oss Västergötlands slättland, där de låga
gnejshällarna knappast orka sticka upp genom lerhöljet. Vi ha sett
detta urbergsplan fortsätta rakt in under Hunnebergs och
Hallebergs sandstenssocklar. Och vi ha därav dragit den riktiga
slutsatsen, att urbergets jämna yta måste ha tillkommit, innan den
kambriska tidens hav för ungefär 700 miljoner år sedan
översvämmade Sveriges land. Vi ha också sett, hur »den förkambriska
avjämningsytan» nästan golvplan fortsätter ända fram till
Vänersborg och sakta sänker sig ned under Vänerns vattenspegel.
Men på Dalbobron möter oss en annan landskapssyn.
Dalbobergen bilda, så långt blicken når mot norr, en visserligen icke
hög, men skarpt uppstigande strandmur mot det ofria
Väner-havet. Och ovanför backen vid brons västände är det till en
början bara marig bergsskog längs Mellerudvägen. Men en och annan
liten lersänka med åker och äng se vi, och mycket snart glesnar
skogen. Det blir åter allt vidare bygd. Dalboslätten öppnar sig,
först bruten av talrika bergbackar, men snart vid och jämn som i
Västergötland, och slutligen, när vi komma bortemot Mellerud,
på långa sträckor nästan utan en enda berghäll. Skogsdungarna
växa på den platta leran; och gårdarna ha inte längre några
backar att stå på. Men i väster, bortom det milsvida lergolvet, blånar
Kroppefjäll. »Fjället», som slättbon säger.
Dalboslätten liknar, när man väl kommit över östra
kantremsan, Västgötaslätten. Den är endast ännu jämnare och ännu
mera lertäckt. Och likheten är ingen utvärtes tillfällighet. Den är
ett släkttycke. Ja, mer än så. De båda äro tvillingar. En gång ha
de till och med varit sammanvuxna. Men de ha skurits isär.
Ärret efter operationen ha vi sett. Vänerns vatten täcker det
visserligen delvis. Men Dalbobergens strandbrant är snittytans
överdel. Både den och Kroppefjälls stup mot öster följa
brottlinjer i jordskorpan. Partiet däremellan — Dalboslätten — är
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
