Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Kjellin: En värmlänning reser genom Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämligare allmogemän såsom kyrkvärdar och nämndemän med
sina familjer i dessa storpatroners hem och fingo då ligga på halm
på salsgolvet och trakterades med morgonkaffe men gåvo själva
ostkakor och skogsfågel i gengäld, såsom Gustaf Meyer, en son till
gamle »patron», berättat det i en artikel »Ur en småstads krönika»
(i Hembygden 1930). Det rådde alltså ett patriarkaliskt och
idylliskt förhållande i den lilla staden, och kommersen gick bra, tack
vare att bondhustrurna alltid, som hos Meyers, bjödos på »ett glas
picardon» av affärens nattvardsvin, medan flickorna fingo russin
och karlarna en tobaksfläta »på köpet». När den Gripenstedtska
frihandelsreformen öppnade slussarna för en fritt konkurrerande
lanthandel i staden, då blev det, om inte slut på välmakts- och
överdådsdagarna i Åmål, så dock betydligt minskade inkomster.
»Fisk fångas mer i Åmål, än wid någon annan stad wid
Wenern», skriver Linné i sin Västgötaresa, som avslutades med en
snabbresa genom Dal år 1746, och han uppräknar »wimmer»
och »guppor», båda ett slags sik-arter, »stensugare», gaddsur»,
»elgkulor», »gli» och »alkufwor», men tycktes ändock i Åmål mest
ha intresserat sig för en »tipula», »en liten Mygga, ja, så liten,
som den minsta loppa eller gnet, språng hastigt på den klappuren,
som låg alt stilla wåt wid stranden af wågorna» och för Dal-allmogens
högst förunderliga »Mulo-medicina», eller »Huscurer för
Boskapen», vari ingingo pulvriserad hönsmage, stekt ko-träck och
levande tusenfotingar, »inweflade uti wått ler», samt — vid
förstoppning hos boskapen — öl slagen igenom en knivslida tre
gånger.
Det var — efter dylika litterära förstudier — med lättförklarlig
förväntan, som jag rustade till en resa genom Dal, och naturligtvis
då i första rummet till »skogen vid ån», såsom Gösta Bergman i en
uppsats »Dalslands ortnamn» (i Dalslands hembygdsförbunds
årsskrift 1919) uttyder namnet Åmål. Inte ens den av östgötsk fader
och småländsk moder värmlandsfödde Olof Sager-Nelsons
konstnärliga reaktion mot sin uppväxtstad: »Var som helst, men inte
där!» avskräckte från att välja Åmål som startpunkt. Och så for
jag till Åmål.
Där mötte mig min gamle vän Anders Linder, f. d. skolemästare,
numera intendent för Åmåls museum och en verklig »historiegubbe
på Dal», minst lika god historieberättare som gamle Johannes Glader
och alla de andra »gubbarna», som August Bondeson på sin
tid fick så många sagor och berättelser av.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
