Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Persson: Fåglar i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fåglar i fjällen
Där fjällets otaliga bäckar och rännilar ha flutit samman till en
å, kilar en strömstare med snabba vingslag fram över vattnet.
Sitter han stilla på en sten, har han med sin satta gestalt, sin upprätta
hållning, den mörka fjäderdräkten och den korta, liksom
avstubbade stjärten en omisskännlig, rentav komisk likhet med en
välfödd herre i frack.Plötsligt gör han ett elegant huvudhopp rakt ned
i virvlarna, blir borta en god stund och kommer så upp igen med
något litet kräftdjur i näbbet. Sedan kilar han lika raskt tillbaka
utmed ån, ideligen upprepande sin surrande lockton. Man skulle
kunna tro, att en fågel med ett dylikt amfibiskt levnadssätt allra
minst hörde till simfåglarna, och dock är han en äkta tätting.
Därför har han inte heller någon simhud mellan tårna utan »ror»
fram under vattnet med tillhjälp av vingarna.
Där ån saktar sitt lopp och rinner fram mellan gräsklädda
stränder, trives den lilla drillsnäppan lika bra som vid Sydsveriges
steniga sjöstränder. Hennes visslande hididi ljuder melodiskt, där hon
liksom strömstaren flyger utmed vattenytan på båghöjda vingar.
Det kunde tyckas, att de väldiga översilningsmarkerna och de
otaliga småtjärnarna i fjällen skulle vara ett verkligt eldorado för
vadarfåglar, men så är knappast förhållandet. Orsakerna härtill
äro flera, och det skulle föra för långt att ange dem här. Kanske
finns det något enstaka par vid de större vattnen, men vid de flesta
finns ingenting. Men jag känner dock sedan många år en plats, där
man med en smula tur kan få se alla fjällets vadare och därtill
flertalet av de simfåglar, som bo däruppe. Det är vid Bunnersjöarna
en mil söder om Ånnsjön. De ligga visserligen långt från
allfar-vägen, men för den verklige fjällmannen innebär ju detta blott så
mycket större tjusning.
Redan innan vi komma fram till stranden, ljuder den större
strandpiparens ängsliga, tvåtoniga läte oss till mötes. Till en början
ha vi svårt att se fågeln. Hans brungrå ryggfärg går förunderligt
väl ihop med det grova morängruset på de vindpiskade, sterila
kullarna, där han helst håller till. Men så vänder han det vita
bröstet emot oss och kommer kilande med sådan fart, att de rödgula
benen virvla som ekrarna i ett hjul. Lika plötsligt stannar han, och
gång på gång gör han en spasmodisk rörelse, halvt bugning, halvt
nigning. Han är lite rädd och mycket nyfiken, och han har
ingenting emot att vi följa efter honom ett stycke. Stanna vi orörliga, få
vi kanske se honom göra en liten krets omkring oss med den
snabba, ryckvisa förflyttning, som är så typisk för de flesta pipar-
21. STF 36. O/j-f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
