Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Persson: Fåglar i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Persson
fåglar. Då har han säkerligen sitt bo i närheten, och vi måste se
oss noga för, ty de fyra äggen äro förvillande lika hedens
lavfläckiga kiselstenar.
Mosnäppan finner man också lättare med hörseln än med synen.
Hon är den minsta av våra vadare, inte större än en gråsparv, och
de relativt korta benen tillåta henne att totalt försvinna även i den
tarvligaste vegetation. Men hanen har för vana att långa stunder
kretsa över häckplatsen, oavbrutet sjungande sin syrseliknande
sång, som stiger och faller likt lärksång i rymden. Han är svår
att få ögonen på — på grund av det höga tonläget höres sången
ovanligt långt — men till sist få vi då se honom, där han svävar
omkring på högt lyftade vingar med en fladdrande flykt, som
snarare påminner om lärkans än om övriga snäppors.
Trots sin litenhet är mosnäppan ganska skygg. Vill man lära
känna en verkligt troskyldig och sällsynt älsklig fågel, skall man
söka laga så att man får se en simsnäppa. Redan hennes ganska
brokiga dräkt i grått, brunt, rostgult och vitt gör henne lätt synlig.
Trots att hon är en vadare lever hon dessutom större delen av sitt
liv på vattnet, och det är egentligen endast under häckningstiden,
som simsnäpporna vistas på land. De flyta som korkar, simma lätt
och snabbt och lyfta med största lätthet från vattnet. Skygga äro
de minst av allt och det möter ingen svårighet att komma dem på
blott några få meters avstånd.
Det är ett välkänt faktum, att hanarna hos många vadare inte
blott deltaga i ruvningen utan även bära den tyngsta bördan vid
ungarnas uppfostran. Hos simsnäpporna har emellertid hanen
ensam tagit allt detta på sin lott, och ingen fågelmor kan vara mera
plikttrogen och uppoffrande än han. Det kan också behövas, ty
strax efter äggläggningen försvinner honan från häckplatsen.
Hon har till och med genomfört emancipationen så fullständigt,
att hon själv sköter om frieriet och om så behöves håller sina
rivaler på vederbörligt avstånd; i god överensstämmelse härmed bär
hon även en dräkt med klarare färger.
På en sten ute i vattnet står en halvstor, mörk fågel med långa,
röda ben. Att det är en rödbena förstår utan vidare var och en,
som blott någon gång hört hennes namn nämnas. Närma vi oss,
lyfter hon snart och flyger undan med klippande vingslag, under
det att hon låter höra sitt vittljudande, tv åtoniga tjuduh. Skrämma
vi däremot upp henne i den sanka starrängen, där hon har ägg
eller ungar, händer det att oron för dessa kommer henne att helt
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
