Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustav Rosén: Väg och bygd i Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den tioårsplan, som utarbetades hösten 1936, upptar icke mindre än 2 500 kilometer nya vägar. Till denna väglängd komma emellertid vägar av vissa enklare typer, vilka ej ingå i planen. De erforderliga nya vägar, till vilka förslag för ett par år sedan voro utarbetade, hade en längd av 3 600 kilometer, vilket motsvarar sträckan Stockholm—Malmö sex gånger. Den ojämförligt största delen utgjordes av »enkla bygdevägar». Av denna vägtyp hade en så avsevärd mängd vägar av länsstyrelsen redan då dömts till utförande att det med oförändrat årsanslag skulle kräva en tid av trettio år, innan samtliga företag kunde tänkas fullbordade. Det är en tröstlös framtid för de väglösa byarnas folk, om en så lång väntan på en nödvändig väg skall bli deras lott.
Före bilarnas och bussarnas tid kunde den befolkning, som bodde några mil från vägen, reda sig drägligt. Visst var det bekvämt och bra att kunna frakta varorna på hjuldon och åka som herrskap ända fram till gården. Men det fick gå även för dem som voro tvungna att anlita ryggen för forslingen av en mjölsäck, en plog eller en järnspis på milslånga skogsstigar och över spångade myrar. Värst var det kanske när man var tvungen att hämta barnmorskan eller frakta en sjuk till sjukstugan. Även i sådana fall kunde man få lov att använda ryggen, fast det var slitsamt för bäraren och plågsamt för den sjuke.
Men i våra dagar är den som bor långt från vägen ohjälpligt handikapad av dem som kunna nyttja bil och buss och cykel. Det blir en så oerhörd skillnad i arbete och pris både för det som måste köpas och för det som finns att avyttra. Den som nu är hänvisad att nyttja ryggen för alla transporter vid barmark kan helt enkelt inte bestå i konkurrensen. Allt som skall upphandlas blir för dyrt, och det som skall säljas ger för litet. Vid arbetstillfällen i orten kan den väglöse ej hålla sig framme. Han blir i alla avseenden vanlottad.
För att söka i någon mån hjälpa dessa människor, och de äro otaliga, har man i Västerbottens län under de senaste fyra åren byggt någonting som kallas enkronasvägar. Namnet ha dessa vägar fått därav att som statsbidrag till anläggningen utgår en krona per sträckmeter väg.
Dessa vägar byggas utan större förberedande formaliteter. Ansökan göres hos länsstyrelsen, som infordrar kommunens eller vägdistriktets åtagande av ansvaret för företagets nöjaktiga utförande. Vågmästaren, fjärdingsmannen, lapptillsyningsmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
