Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Nordström: På skidor i Västerbottensfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genombruten av sjöarnas vita fält. Så småningom började den ena
efter den andra av de efterlängtade snöklädda fjälltopparna att
resa sig upp ur den mörkare skogsbilden. Först dök det mäktiga
Marsfjället upp rakt i väster, sedan kom strax norr därom
Klippfjället och Gardfjället.
Efter ett kort uppehåll i Tärna fortsatte vi mot Björkfors, där
vi blevo väl mottagna av familjerna Berglund; det var tvenne
bröder, Kims och John Berglund, som förutom sin gård hade en efter
förhållandena omfattande affärsrörelse tillsammans. De sålde
specerier etc. i de närmaste byarna och köpte där i stället upp vad
jakten gav, vilket de i sin tur sålde längre nedåt landet.
Det beslöts att vår färd skulle anträdas dagen därpå med
Viterskalsstugan som mål. Purrning klockan 6, kallt både ute och inne.
Matlagning och packning. Den färdiglastade pulkan vägdes i
handelsbodens magasin — 35 kg. Här i magasinet förvarades flera
hundra frusna ripor, eller »ryp» som de kallades, alla försedda
med en vacker röd lackstämpel, som visade att de voro skjutna
på tillåten tid.
Avfärden skedde klockan 8.45. Det var klart väder och 25
grader kallt. Till att börja med åkte vi med obetydlig stigning rakt
norrut i björkskogen. Vi ville upp på kalfjället, men för att komma
dit måste vi först uppför en stigning med cirka 250 meters
höjdskillnad på mindre än en kilometer. När vi så funno en
gränsupphuggning, som gick rätt uppför branten, beslöto vi oss för
att göra pinan kort och rätt och slätt trampa upp. Lorry med
sin tunga pulka kom inte ur Häcken i den branta stigningen. Efter
flera misslyckade försök att hjälpa henne bands en lina på cirka
15 meters längd i hennes dragbyglar, en av oss trampade upp med
linan och hissade sedan upp hund och pulka till sig. En annan
stod beredd bredvid och satte stavarna nedom pulkan för att
hindra denna att sedan rutscha utför. Så upprepades proceduren minst
ett femtiotal gånger. Tidsödande och mycket ansträngande.
Ungefär klockan 12 voro vi i alla fall uppe vid trädgränsen och fingo
en välbehövlig rast. Vi hade på tre timmar avancerat två
kilometer och stigit cirka 250 meter, så inte var det underligt, att vi
så smått började misströsta beträffande nyttan av draghund. Sedan
vi pustat ut, fortsattes färden åt nordost i Syterbäckens dalgång.
Och nu fick Lorry reda sig själv, vilket gick utmärkt. Hon
förbluffade oss med att klara alla situationer, uppför och utför och
på skrå. Vid lös snö höll hon sig sist i spåret, annars gärna som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
