Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Till turistvärdarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl-Julius Anrick
begynnande romarväldets värdshusvärdar: de ljög och bedrog,
spädde ut vinet och stal havren, som skulle utgöra födan för
resenärens mulor.
I vårt land fick den resande under medeltiden färdas fram på
hästryggen på eländiga vägar, genom djupa skogar och över
ödsliga bergstrakter. Usel var förplägnaden på de smutsiga
värdshusen, där han fick trängas med landstrykare av alla möjliga
slag. Vandrande gesäller och äventyrslystna riddare, tiggarmunkar
och pilgrimer, lekare och spelmän, ja också regelrätta
stråtrövare blandades med andra resenärer. Som en lättnad kändes det
att komma till staden, där både tryggheten var större och
härbärget bättre. Det kunde inbjuda med en väldig förgylld
druvklase över dörren med den lockande inskriften:
När du skådat herehus och bondestuva
unna kroppen ro i Den gyllne druva;
Haver du penning i din pung
får du mat och dryck i din mun.
Och till och med en badstu inbjöd honom att ta ett välbehövligt bad.
Ute på landsbygden hade det betytt en förbättring, när konung
Magnus Eriksson år 1335 stadgat, att taverner skulle upprättas vid
de allmänna vägarna, där man skulle tillhandahålla mat och
foder och nattkvarter. Han utfärdade också en gästgiveritaxa — den
första i vårt land — med fastställda priser på vissa slag av
matvaror. Tavernerna behövde ligga tätt med hänsyn till tidens sätt att
resa, och konung Kristoffer fastslog i landslagen, att avståndet
mellan varje taverna ej fick vara större än två eller två och en
halv mil. »Stughu, sompnhärbärge och stalrum» skulle stå till de
resandes förfogande.
Gästgiveriet sammanföres in på nyare tiden med skjutshållet,
och kombinationen gästgiveri och skjutshåll har allt från Erik den
fjortondes tid bestått ända fram till våra dagar. Det svenska
gäst-giveriets oskrivna historia ger huvuddragen av det svenska
reselivets utveckling in till senaste årtionden.
Det är en i dubbel mening svensk historia — helt karakteriserad
av svenskens behov och önskningar. Man sökte göra det lätt att få
åkdon och väl anordnade nattläger och på skjutsstationerna kunde
man även få natthärbärge och fann där rätt goda sängar. Men
födan är icke synnerligen god, om vi får tro den italienske resenären
Magalotti, som var här på 1670-talet: den består av »gåskött samt
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
