Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Till turistvärdarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till turistvärdarna
av salt eller rökt svinkött eller oxkött. På somliga ställen kan man
likväl få ägg, smör och mjölk. Och ölet drickes ur trästånkor.»
För främlingar har vi just inte fjäskat. Vänlighet och hjälpsamhet
mot varje utländsk besökare behöver inte betyda, att man lägger
om sig och sitt för att vara den främmande till lags. Våra små
förhållanden måste givetvis också sätta sin prägel på anordningarna
för reselivet; utlänningarna fick skåda ett land, där milen var
längre än i någon annan del av Europa — ett land där reselivet mer
karakteriserades av de väldiga färderna än av de färdandes antal,
ty detta var ganska ringa.
Mäter vi med den måttstocken är yttervärldens omdöme
förvånansvärt välvilligt. Vad kan bygdeanläggningen bättre begära än
en karakteristik sådan som engelsmannen Taylor ger från sin resa
av år 1857 : »Vårt värdshus i denna lilla Norrlandsstad var lika
bekvämt och lika väl utrustat som tre fjärdedelar av värdshusen i
Stockholm. Rummen var väl möblerade, det var ingenting som
saknades, man fick all den uppassning man kunde önska sig,
maten var god och riklig och priset inte hälften av vad som begärdes i
huvudstaden.» Och så kommer det litet spydigt, »och ändå anser
sig Stockholm, den lilla staden, betyda för Sverige vad Paris är för
Frankrike, och dess invånare se med ett stilla medlidande på den
stackars landsorten». För att vi inte skall känna oss för uppskattade
redan då, vill jag också citera en fransk reseskildrare från samma
tid, en parisare som reste länge och grundligt år 1855 och som
sammanfattade sin mening om svenska härbärgen kort och gott: »Man
kan kampera där, bo där kan man knappast.»
Huvudstaden ägde inte många hotell, ja vår engelsman påstår,
att för en främling fanns det inte mer än ett att taga in i, där man
kunde erhålla både rum och mat. Man bodde hos Kahns, såvida
man inte föredrog att hyra rum med morgonkaffe och äta sina mål
ute på restaurang. Det första hotellet i modärn mening blev i
Stockholm det av grosshandlaren Abraham Rydberg vid Gustav Adolfs
torg byggda Hotell Rydberg med »60 komfortabla resanderum».
Det kom till först år 1857.
Vad är det som karakteriserar vår tids resande mot äldre tiders?
Kanske vi kan säga, att den allra största skillnaden ligger däri att
numera har tillkommit den stora grupp resenärer, som inte
behöver resa utan som reser för sin egen trevnads skull — reser som
turister — där är landsmän och främlingar, som för nöje, rekreation
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
