Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: Göinge härader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
Det är ett föga enhetligt land, som man så tager kännedom om.
Den uppdelning i Östra Göinge härad och Västra Göinge härad,
som redan under den danska tiden vidtogs, säger kanske inte så
mycket om landskapets egenart; gränsen mellan häraderna
markerar ingen särskild skillnad i kynne och natur. Men norra Göinge
är någonting helt annat än Mellangöinge, och detta skiljer sig i sin
tur rätt väsentligt från det, som förr i världen kallades
Göingeholmen och som sträcker sig från höjden av Finjasjön ner till
sydspetsen. Även om man inte tar med i räkningen den koka av
Kristianstadsslätten, som Göinge inmutat, är södra Göinge ett fylligt och
mulligt land med yviga lövholmar på sädesfältens yta och breda
och djupa vikar av åkerjord långt inåt skogsmarken. Nordgöinge
är en obygd med glesa avbrott. Skogen sluter sig snabbt och
hermetiskt kring samhällena i sänkorna och breder sig miisvid
nedanför de små ensliga gårdarna på krönen, den blir storvuxen och
skum som på John Bauers teckningar och verkar på ett helt annat
sätt allvarligt menad än vad skog oftast gör i Skåne. Och där
träden ta slut, börja mossarna, ödsliga flak med gölar av brunt vatten,
där snokarna vältra sig, och eljest med tutande spovar som enda
levande inslag i den tysta livlösheten. Att få bukt med denna
ödemark har föga lyckats och föga prövats; här och var skär man torv
och linjerar upp myrarna med oändliga löpgravar, men till största
delen har obygden framgångsrikt stått emot alla förvandlingsförsök
och ligger där orörd och oåtkomlig som den väl legat sedan hedenhös.
När Carl Hårleman 1749 gjorde och beskrev sin första
Skåneresa, kom han denna vägen in i den för sin fruktbarhet berömda
provinsen, och de första spåren av mänsklig odling han såg, var
avbränd, torr och grå ljung här och var, som vittnade om att man
svedjat i de mera höglänta backarna. Storskog och torvmossar,
urberg, som blott har en tunn och trasig filt av jord över sig,
ensliga gårdsklungor och så skog och mosse igen, sådan är den
inkörsport som Skåne slår upp för resenären på detta håll. Man
kan cykla länge och väl längs Nordgöinges bivägar utan att möta
en människa och med en känsla av att de människor, som skulle
funnits där, nöjt sig med att lägga vägen färdig och här och var resa
gärdesgårdar omkring den och sedan brutit upp. Men så
småningom kommer från och till lukten av färska bräder pustande emot ens
näsborrar från de små sågverken, som ligga längs vattendragen,
och deras gälla diskant överröstar med en triumferande väsning
trädens lågmälta ton; det blir litet mindre långt mellan gårdarna,
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
