Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel L. Romdahl: Det monumentala Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det monumentala Östergötland
borna och manhaftiga herrar, vilkas minne kanske nu endast
bevaras av en vapensköld på väggen i deras sockenkyrka. Ännu
ha vi i behåll några karaktärsfulla röda timmerhus från den
karolinska tiden. Ett av de bästa är Ängelholm, ett
fideikommiss inom den grevliga ätten Spens ute i skärgårdssocknen
Sankt Anna. Här finnes också trädgården kvar, stram och
formsträng, med klippta häckar. Om Ängelholm har man hört
berättas att det kan klinga en spröd gammaldags musik i dess
rum om natten då alla i huset gått till ro. Ljuder det ej för ett
lyhört sinne i varje gammalt hem en melodi om lycka och om
sorg, som en gång upplevdes inom dess väggar?
Våra strövtåg torde ha givit en uppfattning av att
Östergötland äger en rad av monument, som höra till de yppersta i
vårt land, katedral, kloster och landskyrkor, kungaslott och
adelsgårdar, byggnadsverk från skilda tider och i skilda stilar.
Man kanske vill ställa frågan huruvida dessa monument ha
något gemensamt med varandra och med det landskap där
de ligga. Vad skulle det vara som kunde återfinnas hos gotiska
kyrkor, renässansslott och herrgårdar från 16- och 1700-talen?
Kanske är det bara en östgöte som tror sig förnimma ett sådant
grunddrag. Och kanske är det blott en subjektiv känsla som
vållar det. Men ligger det ej något av själva östgötabygdens väsen
i den myndiga bredden, den vilande tyngden, den trygga
förankringen i marken, som kännetecknar de stora monumenten
Linköpings domkyrka, Vadstena slott och Sturefors.
För en svensk som känner sitt lands historia göra de gamla
minnesmärkena landskapet där de ligga till en historisk bygd.
Det behöves ingen skymningsmystik, ingen romantisk
överspändhet, för att han, när han färdas på de vägar som leda till
dem, skall tänka på de hävdens tåg som fordom drogo fram
längs samma led. Folkungajarlarna rida med stort manskap
till rådslag och fejd, myndiga biskopar skritta på vita
passgångare, Birgitta skymtar i kretsen av sina barn och sina
biktfäder, pilgrimssångerna ljuda över slätterna, och det klirrar av
stål i Vasatidens ryttarfännikor.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
