Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Hav och land. Några östgötabilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
I yttersta havsbandet utanför Harstena ligga de berömda
Själgrunden, där gråsälarna gå upp i ofantliga hjordar för att vila.
Det är en liten arkipelag av sex låga, blankslipade
gråstens-bådar, Norrbadan, Hällarna, Sänkan, Osterbådan, Slangen och
Sörbådan. Här samlas de i större mängd än någon annanstans
i hela Östersjön. Om våren efter storm, när de tröttats av
sjögången och gärna söka land, kan man skatta dem till femton,
tjugu, trettio tusen, fördelade i väldiga »sälläger» på de olika
bådarna. Även om hösten samlas de ibland i stora skaror,
helst på Norrbadan. På eftervintern händer det också att de gå
upp för att yngla på klabbarna, mest under sådana vintrar,
då det är ont om is i norra Östersjön. Gråsälarnas egentliga
yngelplats är annars drivisen ute till havs, särskilt i Bottniska
viken, dit huvudmassan av stammen vandrar vintertid. Vi
minnas den livfulla skildringen i årsskriften 1937 av fångstmännens
polarliv i sälisen.
Sedan ungarna — kutarna — kommit till världen därute på
Själgrunden ligga de i flera veckor nästan orörliga, tröga som
de äro och oförmögna att gå i vattnet innan de fällt den
grädd-vita ungdräkten. Där ligga de feta kutarna och lysa för alla
rovgiriga ögon. Människorna eftertrakta dem, mest för den fina
silkeslena pälsens skull; för tre år sedan togo Harstenaborna
ett hundratal kutar därute. Och havsörnen ser dem där han
beskriver sina kretsar i rymden. Honorna som ge dem di under
den första månaden, måste ju ibland gå i sjön för att äta. Då
passar örnen på. Närmare, närmare kommer han, slår ned på
hällen, stor och mörk, och går fram mot en hjälplös unge, som
ingenting begriper. Ett par hugg i ögonen av den väldiga
kroknäbben, och så begynner måltiden. Örnen sliter upp skinnet i
huvudet på sälungen eller också vid navelsträngen och kränger
av det medan han äter, så att den vita pälsen efter slutad
måltid är ut- och invänd. Lättast går det som sagt för örnen, när
ungarna ligga ensamma på skäret, men han drar sig inte för
att anfalla ens när honorna vistas hos dem. Då misslyckas han
ibland med attacken; modern stannar kvar för att försvara sin
unge, reser sig upp och skrämmer undan örnen. Under
yngel-tiden har man sett ända till fem, sex havsörnar samlade vid
Själgrunden.
När salarna inte ha ungar fly de alltid för havsörnen. Kommer
då en örn seglande över Själgrunden, bli de tomma på ett par
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
