Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Hav och land. Några östgötabilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
mot Söderköping och över Vikbolandet far man fram genom en
före detta skärgård, där den jämna lermarken mellan bergen i sen
tid förvandlats från havsbotten till äng och åker. Se till exempel
på de välodlade breda bygder som i Dagsbergs och Konungsunds
socknar sakta sänka sig ned mot Bråviken. Man kunde tro sig
vara i urgammal bondebygd, men dessa fält som i mjuka
svep gå ned mot ängar och vassvikar, ha lagts under plogen i
historisk tid. Ingen stenåldersman har här sett det sexradiga
kornet spira ur jorden. Här fanns alltjämt vatten under kölen
på de bemannade fartyg vilkas bilder ristats i berghällarna
av bronsålderns människor, och ännu under järnåldern lyste
fjolårsvassen gul där rågen nu går i ax. Från havsstranden
av i dag vandrar man uppåt genom tidsåldrarna. På fem, sex
meters höjd över havet befinner man sig vid vikingatidens strand,
där mäktiga sjökonungar för tusen år sedan hissade segel och
stucko ut på sina härjartåg till främmande kuster. Genom
järnålders- och bronsåldersbygder går man vidare i rummet och i
tiden för att äntligen på en höjd av ett tjugutal meter över
havsytan överskrida gränsen till stenålderns Östergötland. Den
vandringen gör man på några minuter i Kolmårdens branta
sluttningar, men tar man i stället vägen över slättlandet väster
om Bråviken får man fortsätta ända till Glan för att komma in
i stenålderns land, ty ännu mot slutet av denna period var Glan
en vik av havet. Vid början av yngre stenåldern sträckte sig
havsviken in över Roxenslätten och under den äldre stenåldern
ända upp mot Vättern. (Se kartorna å sid. 186 och 187).
Den äldre stenåldern, som tar slut omkring sex tusen år före
vår tid, förlorar sig bakåt i de tre eller fyra årtusenden som
föra tillbaka till den epok då landisen och de av isranden
uppdämda issjöarna just lämnat rum åt havet över Östergötland.
Då var Holaveden en halvö, som från sydsvenska höglandet
sträckte sig ut i detta östgötahav, och Sommen och Åsunden
voro fjordar och sund i en mäktig skärgård. Ett par mil utanför
Holavedshalvöns nordligaste udde låg en ensam ö — det var
nutidens Omberg — och långt ute i havet en grupp av öar, de
högsta partierna av Håleberg och Tylöskogen. (Se kartal å sid.186).
Det var nästan allt vad som då höjde sig över vattenytan; det
övriga Östergötland låg sänkt under havet. Den äldsta stranden,
den högsta strandlinjen, kan än idag skönjas som en viktig
skiljelinje i landskapets natur. Den mark som därovanför är och
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
