Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Det gamla Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gamla Medelpad
sörjningsplikter togos i arv av sågverksindustrien. Att
åtminstone i flyktiga drag söka fånga bakgrunden till detta
om-sving blir nödvändigt, innan vår skildring avslutas.
För trävarurörelsens pionjärer betydde de första decennierna
av nittonde seklet (från 1806) en tid av tämligen ihållande
motvind. Det arbetades i hävdvunna former, så gott sig göra lät,
och fortfarande bildade Indalsälvens dalgång näringens
huvuddistrikt inom Medelpad, med en och annan utlöpare uppåt
Jämtland. Här verkade den inflyttade tysken P. F. Helfner
som skogsuppköpare i stor skala; i hans spår trädde (1827)
Vivstavarvsbolaget, då för tiden den mäktigaste ekonomiska
sammanslutningen i landsändan. Ljungan låg alltjämt i lä; dock
hade strömrensningen nu kommit i gång på statsmakternas
tillskyndan. Vändpunkten blev det Dicksonska handelshusets
dubbla förvärv 1831—32 av Matfors och av Svartvik, en redan
förut nyttjad fastageplats i Njurunda. I tecknet av stigande
konjunkturer gjordes nu inom kort den södra älven till
operationslinje för en skogspolitik av högst målmedvetet slag.
Flottleder upptogos, skogshemman uppköptes i Torp, Borgsjö och
Haverö, stigande avverkning gav arbete och klingande förtjänst
åt obygdens folk. Från den tioramiga stora vattensågen uppe i
Matfors forslades bräderna landvägen ned till Svartvik för
att utskeppas; endast bjälkarna nedflottades efter älven. Det
ensliga, mellan bergsklippor inträngda Svartvik omdanades till
en fläck av vänlig herrgårdskultur under bullret från lastande
fartyg och hammarslagen från det närbelägna livliga
skeppsvarvet. Allt detta — ett led i Dicksönernas storstilade, av
kritiken ju ingalunda skonade norrländska expansion —
betecknar en höjdpunkt i hela den utveckling, som förbinder sig med
minnet av den vattendrivna sågen. Var detta redskap
ofull-komligt, så var metoden att tiilvarataga skogens värden det i
knappast mindre grad, åtminstone för våra nutida begrepp.
Med spånavskrädet från bjälkarna såg man sig i Svartvik ej
annan råd än att uppbränna det vintertid i väldiga högar på
Ljungans is.
Nästa steg blev ångkraftens tagande i bruk. Den första
ång-sågen i Medelpad, den i Tunadal utanför Sundsvall, som stod
färdig 1849 med två ramar, kan tiilika anses som den äldsta
i vårt land. Trakten fick snart flera liknande; en ny byggdes
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
