Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Hèrnod: En svensk industriell storbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk industriell storbygd
För arbetarna betydde det extra brännvinsransoner, smörgåsar
och öl, dans, rida till kungs och fioler, slagsmål och djup sömn i
en grön backe, när morgonsol gick upp. Ja, se det var en
kunglig period, och Dickson var nästan som kungen, med vilken han
ju också var god vän. Men det hela slutade med, att de flesta av
företagen och dessas ägare stodo på huvudet — icke Dickson —
och alla fingo rivet skinn.
Det kan, innan vi gå in på verkligheten bakom den populära
bilden, vara av intresse alt fråga sig, huru länge denna »stora»
tid egentligen varade. Svaret är ungefär 30 år, eller från slutet av
1860-talet till slutet av 1890-talet, och under denna 30-årsperiod
betecknades nästan halva tiden av olika former av depression.
Det var allt.
I och med 1900-talets inbrott var i själva verket ångsågsepoken
redan på retur. Inte så att ångsågarna upphörde, men de voro
inte längre ensamma på scenen. Cellulosan hade börjat sitt intåg,
och en koncentrationsrörelse inom ångsågarnas värld började nu
med det nya seklet. Bolagen slogos ihop till större enheter.
»Sågverksdisponenternas» tid var slut.
»Disponent-direktörerna» — man kallade sig lustigt nog så — trädde in på arenan.
Men den tiden betecknar redan övergången till cellulosans epok.
Därmed drunknar den gamle, glade disponenten i massan, och
fram ur samma massa träder vår tids företagsledare — direktören —
med dehögskolebildade ingenjörerna och skogsmännenvid sin sida.
Men huru gestaltar sig nu, klarast belyst av några siffror,
verkligheten bakom den populära bilden av den gyllene
sågverksepoken? Tar man först en blick över de stora skogstillgångar,
som ångsågsbolagen hade till sitt förfogande, finner man, att de i
regel voro mycket blygsammare än man allmänt tror. För övrigt
var det att köpa virke från kronan på de årliga skogsauktionerna
inför länsstyrelserna eller från skogägande bönder. Överblickar
man så, huru mycket virke ett sådant bolag årligen försågade,
får man fram en ganska obetydlig kvantitet per verk. Arbetar
-styrkan vid sågverk och brädgård belöpte sig i genomsnitt till ett
hundratal man. Man får med andra ord lov att säga, att dessa
av en romantisk nimbus omgivna sågverk i själva verket voro,
sedda med vår tids ögon, mycket blygsamma företag, och det
kan mycket väl hända, att de för en framtida historieforskning
icke komma att te sig mera imponerande än 1700-talets
vattensågar te sig för vår tid.
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
