Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils August Flodén: Bondevinter. En rapsodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B ondevinter
vidlag fullt genomförd. Det är bara i närheten av staden och
de större industriplatserna, som bönderna ännu fortsätta med att
i större utsträckning själva och lagvis köra sin konsumtionsmjölk
in till samhällena för att där distribuera den.
Midsommaren och midvintern voro de båda poler, kring vilka
det gamla bondeåret rörde sig. Och hela bondeåret är ett
arbetsår, även om i de förändrade former, som betingats av
utvecklingen. Ville bonden hålla hemman och gård i stånd och ville
han dra försorg om de sina och sitt husfolk, gällde det att inte
försumma något av allt det myckna arbete, som under alla
årstider fanns för alla händer. De enda något längre pauserna i denna
långa och jämna, trägna och entoniga melodi av flink färdighet
och seg uthållighet voro just de som de bägge motsatta solstånden
inneburo.
Nu var sålunda julen inne. Och den begicks i de former, som
under tidernas lopp utbildat sig.
Bonden kände sig nöjd. Han hade redligen fyllt sitt mått av
omtänksam idoghet. Intet var försummat av allt som måst göras.
Det mesta var utfört av vad som bort utföras, och mycket hade
även blivit gjort, som kunde räknas för önskvärt ehuru inte
nödvändigt. Hästarna i stallet, korna i fähuset och alla de mindre
djuren i sina mindre hus hade det så gott de kunde få det. Höet
i de många små och grå ladorna, säden på logen, det tröskade
kornet och rågen i häbberet, mjölet i bingarna och alla de olika
förråden i byttor och kar lovade, att allt som levde och hade sin
varelse på gården skulle få fortsätta att leva utan överflöd
visserligen men också utan egentliga bekymmer den mörka vintern ut.
Visst hade det varit ett strävsamt år igen. Och visst tog det i
längden på sinnet och livsandarna med allt detta gråa och svarta
mörker. Men det var nu en gång så naturens ordning. Och vem
skulle i meningslös dåraktighet häva sig upp emot den! Året är
ju ett hjul, som snor runt. Det stannar varken för ljus eller
mörker, för värme eller köld, för sol eller snö. Det har sin gång.
Och därmed skall man vara tillfreds.
Men visst är det gott att få begå midvintern som en högtid. I
den ljusprydda kyrkan på julmorgonen och på sin gård eller
kanske som gäst hos fränder och vänner under de många
helg-och vilodagarna. Och så vet man ju, att hjulet har sin gång
vidare. Att man på nytt, fast visseriigen mycket omärkligt i början
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
