Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Om bergbestigning i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om bergbestigning i Sverige
toppen. Trots att östra leden sommartid förefaller att vara en
så naturlig väg till toppen och dessutom är mindre ansträngande
än den södra — i gengäld kräver den dock någon, om än
obetydlig klättring — blev den dock ej ingående beskriven förrän
av Th. S. Gudjohnsen 1919. Likartat är förhållandet med den
på sista åren omtalade »korridoren» i Kebnekaise, som för
snö-och istekniskt kunniga bergbestigare utgör en intressant och
direkt led från Tarfaladalen till Nordtoppen. Den prövades ej
förrän så sent som år 1937 av H. N. Pallin. Detta gäller alltså vårt
lands högsta fjällmassiv, numera ganska lätt tillgängligt. Hur
mycket mera måste då icke återstå att pröva ute i den mer
isolerade lappländska vildmarken!
Då uppsalageologen Erdmann 1868 gjorde en liten expedition
in i Härjedalen och som förstebestigare beträdde Helagsfjällets
topp, ansågs detta som ett mycket märkligt företag. Och Storsylen
i Jämtland hade ett stadigt rykte om sig att vara obestiglig, tills
två norska studenter så sent som 1885(!) bevisade motsatsen.
I dag existera inte längre några »obestigliga» toppar i Sverige.
Om något är karakteristiskt för de otaliga fjällen från Dalarna
i söder till Treriksröset i norr så är det väl att de i allmänhet äro
ganska lättbestigna.
Ha vi då inga svårbestigliga fjäll? Icke i mellaneuropeisk
mening visserligen. Men i Lappland finns det dock toppar,
reserverade för de sportsmän, som ha en smula erfarenhet av och
skolning i bergklättring — de kampglada riddarna av axlad
repslinga och isyxa, för att citera en känd alpinist. Dessa Sveriges
svåraste toppar äro : Perikpakte i Sarek, Kaskasapakte i
Kebne-kaisemassivet och Höktopparna norr om Vistasvaggekåtan.
Perikpakte och Kaskasapakte bestegos omkring 1923—24 den förra
av T. Boberg och I. Eklund, den senare av D. Cronsioe och
G. Eklund, under det att Stora Höktoppen, den sista alpina
a-ttrak-tionen i Lappland, först besegrades av T. Rydberg och D. Nygren
så sent som år 1935. Dessa tre toppar kunna icke bestigas med
mindre än att det blir fråga om regelrätt klättring, längre eller
kortare stycken. Man kunde nämna åtskilliga andra svenska
toppar också, vilka, om de inte precis kräva större insikter i
avancerad klippklätlringsteknik av bestigaren, dock ej stå långt
efter de tre ovannämnda. Dit höra exempelvis Saitaristjåkko
i Sarek, Knivkammen och den berömda Nallopiken norr om
Kebnekaise, åtskilliga andra att förtiga. För bestigandet av dessa er-
17. STF 39
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
