Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Om bergbestigning i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Santesson
fordras åtminstone ett visst mått av erfarenhet och gott omdöme,
kanske också svindelfrihet, men icke någon större »teknisk
skicklighet».
Den som bestigit Kebnekaise via den vanliga östra leden, vet
att denna strax nedanför toppstugan är lagd uppför en ganska
brant klippvägg, som man icke kan forcera utan att då och då
hjälpa till med händerna, med andra ord — klättra. Östra leden,
som vissa fjällmän på sin tid ansågo vara livsfarlig(!) är nu
normalledcn till landets högsta topp och användes ofta av damer.
Alltnog, om man nu nämner östra leden i Kebnekaise som
exempel på en led, som står på gränsen mellan de »lätta»
bestignings-lederna (turistlederna) och »klätterlederna» (alpinistlederna), så
ger ett hastigt överslag vid handen, att vi ha lågt räknat ett
femtiotal klätterleder i vårt land, vilka alltså äro minst av östra ledens
svårighetsgrad, och därmed äro av ett visst alpinistiskt intresse.
Dessa leder äro fördelade på fyra »bergklättringsområden»,
nämligen Sylmassivet i Jämtland samt i Lappland Sarekfjällen,
Kebnekaisemassivet och fjällen kring övre delen av Vistasvagge.
Såväl de högsta som de svåraste fjällen i dessa områden äro
bestigna, och de unga aktiva bergbestigare, som ej ständigt vilja
gå i andras spår, äro därför hänvisade att söka nya intressanta
leder upp på redan erövrade toppar.
Den svåraste klätterleden är än så länge den s. k. silhuettleden
på Tuolpagorni i Kebnekaise, som saknar betydelse annat än
som ren klätterled och endast är avsedd för grundligt skolade
och absolut svindelfria alpinister, som klättra för
klätterspor-tens egen skull. Det kan vara av intresse att nämna, att denna
route enligt Rossipal är fullt jämförbar med de längre lederna i
Gesäuse, i Dolomiterna eller i Watzmann-massivet. Silhuettleden
bjuder nämligen på omkring åtta timmars tekniskt krävande och
delvis starkt exponerad friklättring från 850 m ö. h. till 1 700 m
ö. h. uppför det välbekanta stupet på Tuolpagorni. Ehuru leden
finnes mycket exakt beskriven, kan man icke nog varna alla
andra än rena alpinister, som behärska modern rep- och
firnings-teknik, att ge sig in i Tuolpagornistupet.
Vad själva bergbestigningstekniken beträffar, så hålla vi oss
här i Sverige fortfarande helt konservativt till den s. k.
friklättringen, d. v. s. vi anse oss populärt uttryckt beroende av
fotfästen och grepp för händerna, då vi bestiga berg. Inom
ultramodern klättersport i Mellaneuropa förekommer det däremot
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
