Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Solens och kalkens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lennart von Post:
KALKENS OCH SOLENS Ö
Nyss avnjöt jag — för tjugosjunde gången — hur Gotland steg
fram ur morgondiset. I måsflocken efter »Drotten» var
»svarthättmavarna» i majoritet. Vid min ungdoms Gotlandsresor var
detta det första varslet att man nalkades främmande land. Den
tiden var skrattmåsen en exotisk fågel för fastlänningen,
åtminstone om han kom från Uppsverige. Men redan vid
Visbystranden fyllde dess svärmar — då som nu — luften med ljud lika
ovana för främlingen som gutamålets diftonger och triftonger.
Den grå landstrimman växte och tog form. Gråheten själv blev
styckevis glimmande ljus. Klarare och klarare kommo
skiftningarna i lövskogsgrönt och tegeltaksrött. Den mörka konturlinjen
upptill blev allt tydligare taggig av vresvuxen furuskog. Men mitt
på skiljebandet mellan blå himmel och blått hav samlade sig
färgskimret i ett strålande smycke. Visby hälsar resenären från
sjön som en vignettbild till sagolandet som håller på att ta gestalt,
ett triumfackord, harmoniskt buret av kalkklippornas och
kustlundarnas mjuka mollklanger.
Snart urskiljas nya stämmor i denna färgernas och
linjernas symfoni: vitkalkade väggar under höga tak, de blommande
träden och rosenspaljéerna, ruinkyrkornas grå fasader. Där är
ringmuren med sina tinnar och skyttetorn. Och där Kruttornet
och Strandgatans trappgavlar. Men vart har galgen på
Galgberget tagit vägen? Förr voro dess stenpelare ett av Visbysilhuettens
kännemärken. Ånej, nedrivna äro de inte, det kunde jag snart
konstatera. Endast skymda av hus i de nya stadsdelarna. Och
nu är det inte längre Sancta Marias treenighet av svarta spiror,
som kröner stadsbilden. Nu behärskas den av vattentornet uppe
på Östra Byrummet, våra dagars segermonument över den
gamla goda tidens »Visbysjuka». Varken staden eller landet är
numera bara idyll och museum. Det senaste kvartseklet har för
Gotland och dess folk varit en tid av materiell utveckling, som
nästan verkar revolution i förhållande till den forntid, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
