Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Solens och kalkens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levande ännu vid 1800-talets slut. Den gamla Gutakulturen med
anor och former sen hedenhös är inte bara döende. Den är död.
Men leve den nya!
Som vanligt fick jag mitt morgonte under ett av de båda
buxbomsträden i Burmeisterska trädgården. Buxboms-träd! Finns
det någonting på Gotland, som tydligare uppenbarar, att man på
en enda natt förflyttats från den kärva svenska Norden till
Söderns yppighet? Det skulle i så fall vara murgrönsbaldakinen
utanför Strandporten eller det halva hundradet mullbärsträd som
sällan bli utan frukt. Inte bara gotlänningen är särpräglad till
tungomål och sinnelag. Hans ö är så ännu mera. Det är inget
överord, om man säger att den gotländska naturen i mycket, ja
till och med i några av sina grunddrag, står i släkt med
Medelhavsländernas, låt vara på det långa håll, som
breddgradsskillnaden givetvis måste betinga.
Vilken scenförändring betyder inte Visbykustens
kalkstensklintar och trappstegspallar gentemot det Sverige, där vi i går
stävade till havs mellan gråstensskär och rundslipade kobbar! Detta
är kalkens land, utan likhet med granitens och gnejsens Sverige.
Men när vi stiga i land på Visby kaj, ha vi ändå bara 390 meter
till äktsvenskt urberg. På det djupet har man nämligen vid en
borrning strax söder om staden kommit ned i gnejs, under
kalkstensbäddarna. Den är av precis samma slag som på
fastlandssidan av Kalmarsund. På vägen hade man borrat igenom
berglager, motsvarande Ölands. Gotlandslagren äro de översta
skivorna i en väldig packe av sandstenar, lerstenar och kalkstenar,
vilka ligga lagrade ovanpå varandra. Lagerpacken är
sammanböjd till ett flackt tråg, som bildar Östersjöns bäcken. Öland och
Gotland äro avskurna »skikthuvuden» i denna packe, som sticka
upp en smula över vattnet. Vid trågets andra kant dyka samma
lager upp igen, först Gotlandslagren på Ösel, och längst bort —
på det estländska fastlandet — Ölandslagren.
Hela Gotland och alla de berggrundsskivor, som bygga upp
dess grund, står på lut mot sydost. Detta är den enkla
förklaringen till att ön visar så olika ansikten åt olika väderstreck.
Nordvästkusten — från Hallshuk i norr till Nyrivs udde vid
Blåhälls fiskläge i söder — är lika monumental i sin trotsiga resning
som östkusten är platt och slätstruken. I nordväst äro
stenbäddarna klippta tvärs av. Deras kanter bilda där klintar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
