Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Solens och kalkens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårar och höstar och med nederbörden rikligast under de kalla
årstiderna. Men den extrema sommartorkan är ett skenbart
motsägande inslag däri. Den tillhör stäpplandens klimattyp.
Gotlandsklimatets grundkaraktär blir den grälla kontrasten mellan
sommar och vinter, som till hela sin art är främmande för vårt
luftstreck. Det är yttringarna härav i terrängens vattenhushållning
och i naturens livsformer, som ger Gotland det säregna
naturkynne, det visserligen delar med t. ex. Öland, men som har
sina mest utpräglade motsvarigheter kring Medelhavet.
Det är på Gotland lika vått om vintern, som det är torrt på
sommaren. Se t. ex. på »Vattenfallet» i Palissaderna vid Visborgs
slottsruin! Få turister ha väl sett en droppe vatten däri. Men höst
och vinter forsa skummande kaskader mellan dess
kanjonväggar. Och myrarna voro vintertid sjöar. Studerar man de
topografiska kartbladens äldre upplagor, förvånas man över att
nästan inga bäckar och smååar fortsatte med markerade fåror
genom myrarna. Men de behövde helt enkelt inga, vare sig på
vintern när deras flöden mynnade i öppna vatten, eller på
sommaren när de voro vattentomma. Genom alla skogsmarker med
klen avrinning slingra hela system av trädfria »vätar». Det kan
vara gräsängar, liknande dem som bildade myrarnas »laggar».
Men det kan också växa ruggar av förkrympt ag på dem, och där
kan finnas fläckar av kritvitt »bleke», eljest träskens speciella
bottenslam. Någon gång står där en slängkälke monterad, som
ser högst omotiverad ut på den torra gräsmattan. Men alla de
otaliga vätarna ha om vintern fotsdjupt vatten och glanskis.
Gotlands mark matas vintern igenom med vatten, inte bara
tack vare den då jämförelsevis rikliga nederbörden, utan lika
mycket på grund av den milda väderleken, som hindrar
kraftigare tjälbildning och långvarigare snöanhopning. Därigenom
får jorden ett sparkapital av fuktighet, som räcker en god tid
efter det sommaruttorkningen börjat sätta in. Detta gör Gotlands
vår och försommar — liksom Rivierans — till en blomstertid som
få. Då blomma och grönska alvar och grushedar, som senare
ligga brunbrända. Men sommarens solbadd gynnar en mångfald
särskilt värmekrävande växter. Därför mötas på Gotland —
liksom i Medelhavsländerna — två nästan motsatta växtgeografiska
artgrupper: dels köldömma, västeuropeiska former, som lockats
dit av den milda vintern, dels sådana som ha sin
huvudutbredning under det kontinentala Sydosteuropas stekande sommarsol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
