Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Schück: Gotland och Sveriges krona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krona. Det är nog ingen överdrift att säga, att gotlänningarna
först på 1700-talet började känna sig som svenskar. Isoleringen
mellan ön och fastlandet bröts ned; gotlänningar fingo
befattningar på fastlandet liksom fastlandssvenskarna på Gotland.
Den kortvariga ryska ockupationen 1808 var den sista gång, då
främmande trupper inkräktade på den förut så hett omstridda ön.
Nödvändigheten av att bättre sörja för Gotlands försvar
framtvingade nu extraordinära åtgärder. År 1811 inrättades »Gotlands
nationalbeväring» genom ett frivilligt avtal mellan kronan och
befolkningen. Den var ett återupplivande av medeltidens
folkuppbåd: varje vapenför man mellan 18 och 50 år skulle aktivt
försvara ön, de mellan 51 och 60 år skulle bistå som
militärarbetare. Under en tid då det svenska fastlandet ännu bibehöll sin
indelta yrkesarmé, vann alltså den allmänna värnpliktens idé
först insteg på Gotland. Att Gotland under allmäneuropeiska
konflikter är det svenska landskap, som råkar i det mest
farofyllda läget, blev uppenbart efter »Krimkrigets» utbrott. Efter en
fyrtioårig fred förvandlades Östersjöns farvatten till
krigsskådeplats. Lägets allvar accentuerades när Oskar I 1854 besökte ön
för att inspektera dess befästningar och trupper. Egendomligt
nog var detta den första visit en svensk konung avlagt på ön
alltsedan medeltidens avlägsna dagar — det sista danska
konungabesöket var Kristian IV:s 1624. Gotland betraktades nu
som en »nyckel till Östersjön», varför dess försvar hade blivit
en av rikets främsta uppgifter. En engelsk-fransk örlogseskader
opererade nu i Östersjöns farvatten och hade bl. a. erövrat
Åland. I enlighet med dåtida neutralitetsregler medgav Sverige
att denna eskader fick tillträde till Fårösund, i vars skyddade
hamn den bl. a. kunde proviantera ur ditförda förråd.
Stormen drev emellertid förbi och först under världskriget
1914—18 fick man en ny påminnelse om Gotlands utsatta
belägenhet. Att ön då lyckligen undgick krigets hemsökelser,
motiverade förvisso icke de senare framförda förslagen om dess
fullständiga demilitarisering! Med hänsyn till det fruktansvärda
sammanbrott, som drabbat 1920-talets fredsoptimism, kan man
endast vara tacksam för att en befogad eftertänksamhet
bromsade dessa tanklösa initiativ. I Sveriges krona är Gotland den
kanske mest dyrköpta juvelen, vars förlust skulle innebära en
nationell katastrof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
