Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Sommarvandringar på Fårön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf Näsström:
SOMMARVANDRINGAR PÅ FÅRÖN
Längst borta i Sverige ligger Fårön. Längst borta — både i tid
och rum.
Gammalt i världen voro sjumilaskogarna de drygaste färdlederna
och vattnen de snabbaste — det var i vikingarnas och
drakskeppens tid. Numera är det tvärtom. Genom Kolmården
och Tiveden och Långheden skära spikraka bilvägar med
sjuminutersmil, som virvla förbi den insektklatschade vindrutan.
Men vattnen ha i stället blivit desto trögare i förhållande till
tidens allmänna farledsfart. De skilja öarna från fastlandet
lika envist som sjumilaskogarna fordom skilde bygderna åt.
Därför ligger Fårön så långt borta. Man måste, för att komma dit,
åka tåg till Nynäshamn, sedan båt till Visby, sedan tåg till
Lärbro eller buss till Fårösund, sedan färja över sundet och
så buss eller bil upp till bygderna på ön. Och lika långsamt som
turisten kommer dit, lika långsamt nalkas nyheter och moderna
nyttigheter denna ö, som i både ekonomiskt och andligt avseende
lyckats dröja sig kvar i 1700-talet eller kanske ännu längre borta
i tiden. Gudskelov! säger en av dem, som hämtat en fjärrantida
ro och rekreation ur sommarstillheten därute.
Fårön är ingenting och mindre än ingenting för den som älskar
braskande effekter och starka sensationer. Målare och
fotografer ha lurats dit under förespeglingar om något säreget och
genuint, och de ha vänt om igen — besvikna — efter några
dagars vistelse på ett eller annat pensionat. Fårön lämnar inte
ut sig i första brådrasket. Man måste ge sig god tid därute,
hyra in sig i någon bondgård och leva som folket i gemen, lära
sig ligga och lyssna på öns mjuka och sordinerade melodi i timmar,
dagar och veckor, innan man riktigt förstår dess väsen.
Men så händer det med ens, att man uppfattar och älskar
Fåröns färgklang av kalkvit rymd och blånande sommardager.
Då stämma hällmarker och dyner, tallskogar och strandvallar
in i melodin. Då doftar timjan på hedarna, då lyser gulmåran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
